Ett hallå såhär i vardan!

Tänkte att jag skulle slänga in lite youtubeklipp i alla fall eftersom jag för tillfället prioriterat annat framför bloggen. Får se när mitt "bloggflow" kommer tillbaka! ;) 

Ja.. verkligheten är så tråkig och jobbig när det kommer till sånt här...

Jag tror ni förstår budskapet här. Tyvärr är det så lätt och allt för vanligt att retuschering bidrar till förvrängning av verkligheten och ett sjukligt ideal att "rätta" sig efter. Det är fruktansvärt och det skär i hjärtat på mig över att se hur utseendefixeringen hämmar och begränsar många av personerna i min omgivning. Jag har läst någonstans att 100 % av bilderna som publiceras på t.ex. framsidor av tidningar,  är retuscherade. Det är inte så lätt att avgöra vad som är retuscherat eller inte och de är svårt att intala sig själv en sak när ögat säger en annan. Den mest effektivaste lösningen borde enligt mig vara att sluta retuschera eller som de i vissa länder redan börjat göra, märka de bilder som är retuscherade. 

Kram så länge!
Tove

Betydelsefullt

Vind som sjungande leker med ditt hår

Varma skratt och leenden 

Kärleksfulla kramar som famnar dig för att du är du

Du mellan gräset och himlen

Att få göra det du är bra på och att få känna dig behövd

Närvaron av familj och vänner

Solen som värmer din rygg då du har badat

Möten mellan dig och andra

Tårar som rinner när något jobbigt brinner

Hopp som ges till drömmar

Iskallt vatten som efterlängtat släcker din törst

En sprudlande färgfylld miljö

Spontana resor och spännande händelser

Musik genom din kropp

Kan du påstå att du verkligen tar vara på det som betyder eller är det under samhället du lyder?

Jag tänker på detta varje dag. Hur lätt det är att få det oväsentliga viktigt. Det är först när det egentliga värdet sätts på spel som man faktiskt lättare kan se vad som är koppar och vad som är guld.

Är det viktiga i din vardag alla dessa timmar framför spegeln, alla träningspass, alla de stunder då du tyst klankar ner på dig själv, alla tankar på vad du får och inte får äta eller alla tankar på det du inte har?

Denna dikt skrev jag utifrån mig själv just nu. Det som jag vet får mig att leva.

Jag har valt att ägna mycket tid åt mig själv och tränar ofta på att se mina glimtar men också det som belastar. Tack vare det har mitt synfält blivit bredare och vägarna betydligt mer lättsamma att följa.

 

/Kram så länge

Tove

Varför har det blivit så?

Hej.

Denna natt har jag legat och vridit och vänt mig ända till 3-3.30. Fine! Jag kunde bara inte sova och så fick det väl vara då! Istället nådde en del intressanta tankegångar mig.

Hur, när och varför har samtalsämnena mat och kroppen idag blivit så laddade? Det hela har ju eskalerat sedan min födsel och jag är ganska säker på att engagemanget i matlagning, hitta på nya recept och att förändra kroppen inte direkt kommer att minska om inte engagemanget minskar/förändras och människan kommer på att det finns viktigare saker att fokusera på.

Jag ska ju inte heller säga att jag helt är ointresserad av mat och min kropp. Jag har levt med en idiotisk ätstörning och att få ett neutralt förhållande till mat och min kropp kräver tid. Och för mig får det ta tid. 

Hur kan det vara så viktigt att veta hur andra tränar, vad de klär sina kroppar med, hur deras kroppar ser ut, att ständigt leta efter nya och lite mer exklusiva maträtter, veta hur andras matvanor ser ut, vad maten exakt innehåller osv.. 

Det är dieter hit, 1000 matlagningsprogram dit, mode här och hårda träningspass där. Det är inte klokt vad människor idag anstränger sig för att "förbättra" sig själva genom dessa bitar. Och att prata om dem kan väcka stark prestationsångest eftersom allt som har med mat och kroppen att göra blivit så pass laddade samtalsämnen. Det är ju inte heller ovanligt att bloggar baserar sitt innehåll på just dessa bitar. En person som skriver om sin vardag, sina träningspass som gett resultat, sina nya "nyttiga" recept och om sina nya snygga kläder hör till vanligheten i bloggvärlden. Hur når han eller hon ut till andra? Finns tanken; "Oj, skriver jag att jag förbränt 300 kcal och att jag bara ätit sallad och nutrilettsoppa idag så kanske jag påverkar känsliga läsare negativt"? Förmodligen inte och det menar jag inte att det alltid ska göra heller. Men det kan vara bra att veta att många människor är osäkra på sig själva då det ständigt skrivs om hur man på bästa sätt ska äta och "behandla" sin kropp. Det blir ju inte lättare när nya metoder och nya träningsformer hela tiden sätts in. 

Förvirrande.  

Jag är ganska säker på att försäljning, utbud och osäkerhet är de främsta orsakerna till varför det ser ut som det gör idag. Det säljer ju så bra då man kan lura i människan, genom reklam och media, att produkter till att sköta sitt utseende och till att ha exemplarisk kosthållning krävs för att man ska överleva och vara lycklig.  Detta kryper längre och längre ner i åldrarna och allt fler och fler engagerar sig. Man gör ju bara som alla andra. 

Läskigt.

Själv jobbar jag på att trivas med mig själv oavsett hur jag ser ut eller hur jag äter. Det går ganska bra och jag måste säga att det blivit lättare för mig att stå emot omvärldens uppmaningar till hur man ska förhålla sig till kroppen och maten. 

Frågan är om denna tragiska utveckling någonsin kommer att avta eller till och med gå tillbaka. Själv vågar jag inte tro någonting. Jag hoppas bara att vi någon gång kommer att inse vad det är vi håller på med och att vi försöker engagera oss mer i att försöka trivas med oss själva, precis som vi är. Det är väl ingen som ser positivt på de ökade antalet ätstörningar, kroppskomplex och utseendefixeringar?

  

Det är ganska intressant hur man kommer på saker på natten så där. Men det är jobbigt när man inte finner svar på sina funderingar, hur mycket man än önskade att man hade dem.

Kram så länge!

/Tove

Facebook - Ansiktsbok??

Uhh.. Slut på det intensiva och början på det roliga! Dessa två veckor då jag varit inaktiv här på bloggen har jag slitit dag ut och dag in med teori och körningar, men det var det värt! Det ledde ju till ett körkort! :D

Och nu känns det verkligen att det är sommar! Kompisar tar studenten/börjar sina semestrar, det är högsäsong på fester/träffar/event, jordgubbslådor finns tillgängliga överallt, värmen håller sig över 15, resor planeras hit och dit och allmänheten blir allmänt på bättre humör! Det positiva. Men sen finns det ju saker som kan tynga ner också. saker som man kanske inte reflekterar eller vill reflektera över, men som kan gnaga i alla fall.

Ifrågasättanden till sig själv.

Vad har jag åstadkommit? Vad borde jag göra? Vad gör alla andra?

Tänk ett scenario. Du har jobbat/pluggat hela veckan och har inte varit iväg på något eller hunnit träffa någon på ett bra tag. Du ser verkligen fram emot fikan med väninnan på lördagen! Du träffar din väninna och ni har riktigt trevligt och pratar i tre timmar om allt mellan himmel och jord. Sen kommer du hem och ska skriva ett logginlägg på facebook om din trevliga dag med väninnan. Du ska bara kolla runt lite vad som hänt de senaste dagarna.
Då får du helt plötsligt upp ögonen för hur mycket skoj alla andra har för sig! Ikväll ska din bästa vän på fest utan att ha hört av sig till dig och personen du är lite intresserad av skulle också dit. Din kusin har grillfest med 20 pers. Och tidigare på dagen hade tydligen Maja, Emma och Linnea shoppat i gallerian. Du som också hade velat följa med! Alla gör ju saker hela tiden, har riktigt roligt och verkar superlyckliga! Många av dina vänner har lagt upp extremt vackra bilder på sig själva där de fått ca 10-30 kommentarer på varje bild och 50 "likes". Därefter ser du hur många facebookvänner de flesta har jämförelse med dig. Dina 200 vänner är ju milslångt ifrån "Hannas" 550 vänner. Hur kan hon känna så många människor? Och inte hade du några nya händelser eller fått några privata meddelanden heller. Eller jo, en spelförfrågan förresten. Det var ju över 24 timmar sedan du sist loggade in! Tankarna snurrar runt och du börjar fundera på hur du ska förändra dig själv och ditt yttre för att bli lika lyckliga som dem. Träffen med din väninna känns helt plötsligt inte så upplyftande och rolig som den var för ett tag sen. Paniken över att sitta hemma en lördagskväll stiger och din plan på att kolla på en mysig film känns nu misslyckad.

Ursäkta, men det är här jag faktiskt vill uttrycka mig med "JÄVLA FACEBOOK"!

Det är så lätt att måla upp verkligheten helt fel på grund av dessa statusuppdateringar och bilder på andra som finns på hemsidan. Jag menar inte att kasta skräp på hemsidan, jag försöker bara upplysa om hur andra kan påverkas av den. Facebook är ju annars ett jättebra sätt att hålla kontakt med dem man inte träffar så ofta, att man kan fixa inbjudningar istället för att skicka brev och se vad andra har för sig lite osv... Men för många går det överstyr. Facebookberoendet är så stort idag och ungefär 70-80% av dem jag känner använder sidan dagligen. Jag läste om det här i en tidning för ett tag sen (Amelia) och där beskrev dem väldigt bra denna prestationsångest som är kopplat till Facebook.

Går du in dagligen på hemsidan och läser andras statusar, vilket förmodligen är ganska många eftersom du kanske har ca 100 upp mot 500 vänner, så får du kanske intrycket av att alla gör roliga saker hela tiden. Det är som att hjärnan automatiskt lägger ihop alla dessa roliga händelser till vad en person har för sig istället för vad 50 olika personer har för sig. Såklart det blir omöjligt att hinna med allt detta både fysiskt, ekonomiskt och tidsmässigt. Det går inte.

Och vad det gäller andras profilbilder och bilder på sig själva; det är inte många som klarar av att lägga ut en "ful" bild på sig själv. Det är så vanligt med fotoredigeringar idag och program som ex. Photoshop, Picmonkey, Picasa osv är väldigt lättillgängliga. Och det är inte alltid så lätt att se heller om en bild är redigerad eller inte. Det ligger i naturen för de flesta att visa sig från sin bästa sida .Försök att inte haka upp dig! En bild är inte så mycket mer än en bild. För mig skulle det kännas väldigt konstigt att avgöra vad jag tycker om en människa genom att endast ha tittat på vad personen skriver för små inlägg och genom att ha tittat på bilder av personen.

Alltså, Statusar, bilder m.m. är något som varje enskild betraktare uppfattar på sitt eget sätt. Du vet alltså inte hur alla mår, är som personer eller hur de lever genom att glo på deras profiler på Facebook.

Kram så länge!
/Tove

Hur var det med det där att skratta?

Det har varit en sååå underbar och varm vecka! Vädret har verkligen överträffat sig själv och det får gärna fortsätta stråla om det har lust med det! Har inte kunnat låta bli att bre ut en filt på gräsmattan med favoritboken och ett glas saft!

Tidigare idag när jag rotade runt lite bland lådor så hittade jag en bild på mig själv som liten där jag gör just den där grimasen! Den som verkligen visar min humoristiska sida. Jag kommer på mig själv med att börja asgarva och tänker sedan tillbaka på hur "flummig" jag var som liten! Jag var en riktig storskojare som mer än gärna skrattade åt mina egna skämt, även om ingen annan gjorde det. Men inte gjorde det väl mig något, haha!

Tyvärr förlorade jag den delen av mig då mobbningen, depressionen och anorexin satte sina mer allvarliga spår i mig. Till slut kritiserade jag ju i stort sett allt som jag gjorde och kände att det inte var okej att vara mig själv.

Och ja, humorn var nog den del som tog mest stryk.

Jag tror den började avta i ettan-tvåan av gymnasiet då jag också var deprimerad och anorexin började ta form. Kombinationen av undervikt, näringsbrist, trötthet och en extrem stressig tillvaro gjorde att jag förlorade viktiga delar. Delar som måste finnas med för att spontana och äkta skratt ska komma.

Glädje

Ro

Ork

Näring

&

Tillåtelse till att skratta

Jag vet inte hur många kommentarer jag fick om att jag såg trött och sjuk ut. Det var inte ofta jag log och jag tog det mesta på allt för stort allvar.

För nästan ett år sen tog jag faktiskt tag i det här och började gå in regelbundet på youtube för att kolla på roliga klipp. Ja det finns ju en hel del sådana. Jag märkte mer och mer hur jag uppskattade dessa klipp och började faktiskt att skratta till de flesta. Helt från hjärtat. Det roliga var att jag inte alls var beredd på det och jag behövde ingen annan bredvid mig för att få igång skrattet. Mina skratt kom ju naturligt! Ingen fokusering! Innan behövde jag oftast fokusera på när det var lämpligt att skratta med andra. Ofta ledde det till att jag tänkte för mycket och endast kunde dela med mig av några få halvkvävda skratt.

Även om jag fortfarande kämpar med min humor och spontanitet(ja, det krävs eftersom jag varit så hård mot mig själv under flera år) så kommer jag på mig mer och mer med att skratta åt saker som jag vet att det kanske bara är jag som skrattar åt.

För mig är humorn en väldigt viktig del av livet och den finns där för mig för att jag ska må bra. Ingen har dålig humor. Det finns bara den som passar för just dig och för att du ska må bra. Ingen person kan skratta åt exakt samma saker eller tycka att saker är exakt lika roligt som någon annan.

Det finns bara den humor som är skräddarsydd för just dig och den är verkligen värd att tas vara på.

Kram så länge!
/Tove

Livet, från liten till stor

Gokväll, gokväll...

Tänkte att det kanske vore bra att berätta lite mer om mitt liv och min ätstörning? Så ni får lite bakgrund till varför jag t.ex fick ätstörningen? Observera att variationen hos dem som får och har ätstörningar är enorm och det finns absolut ingen "grundmall", bara liknande mönster. Läs så mycket ni orkar, haha ;-)

När jag var liten var jag som vilken busig och glad tjej som helst! Jag gillade att bjuda på mig själv, agera teaterapa, charma de vuxna på olika sätt och umgås med mina bästa vänner! När jag började skolan hade jag de tre första åren det jättebra. Dock umgicks jag mest med killar. Det kan ju ha något att göra med att jag helt enkelt inte kände mig som de andra tjejerna i klassen. Sedan blev jag alltmer ensam. Ofta gick jag ensam på skolgården och filosoferade i min egna lilla värld. Lärarna kallade mig ofta för "dagdrömmaren". 

Jag bekantade mig senare med en tjej som kom att bli min bästa vän i 3:e klass. Men allteftersom märkte jag en enorm skillnad mellan oss maktmässigt. Min vän var väldigt dominant av sig som gärna styrde och ställde. Hon ansåg sig nästan alltid ha rätt i mitt sällskap och jag kände mig nedtryckt. Sedan kom en tredje tjej in i bilden, vilket fick mig att känna mig ännu mer nedtryckt eftersom båda två var dominanta mot mig och såg mig som svag då jag inte riktigt vågade säga emot. Jag kände mig ofta utsatt.

Jag bröt mig till slut loss från dem och hamnade i ett annat gäng. Vi var fyra tjejer från 4:e till 6:e klass. Tyvärr hände i princip samma sak där som i det förra gänget. Dessa tjejer snackade mycket skit om mig, gav mig taskiga och nedtryckande kommentarer minst en gång varje dag. Kommentarerna kunde t.ex. låta så här "Öhmm... det syns att du har bh på dig. Det behöver inte du direkt", "Varför sminkar du dig aldrig som alla andra!?", "Vad har du på dig för någonting!? Det var inte speciellt snyggt.." eller "Du är så udda!" etc. Ett fåtal tillfällen blev jag även utsatt fysiskt om jag inte gick med på att göra vissa saker. T.ex. örfilad, införd på toaletten m.m.

De här tjejerna var dock noga med att höja mig till skyarna ibland också. Helt plötsligt var jag någons bästa vän och aldrig skulle vi skiljas åt! Man tävlade om mig i gruppen och den uppmärksamheten tyckte jag såklart om. Så jag stannade. De behövde mig i gruppen till något jag då trodde var positivt, men som jag senare kom att inse mer var ett utnyttjande. Mobbning handlar ju oftast om att trycka ner någon annan för att må bättre eller höja sig själv. Det var ju inte helt ovanligt heller att jag bjöd på godis och glass och aldrig fick något tillbaka... Tyvärr hade jag inte så stort stöd från de övriga i klassen heller. Jag var "ocool" och ingen speciell att lägga märket till. Det fanns många fler, både tjejer och killar, som gärna slängde ur sig taskiga och elaka kommentarer om att jag var konstig, udda och klädde mig fult m.m. Dessutom blev jag utfryst en hel del. Men jag tror också att det var svårt för andra att se eller höra vad det var som pågick eftersom jag sällan sa något.

Min räddning från mobbningen var då jag började högstadiet. Jag hamnade i en musikklass i en skola där ingen från min gamla klass kom att fortsätta i. Jag mötte de mest underbara människorna jag någonsin träffat och skaffade mig många nya vänner. Trots att mobbningen ibland fortsatte på bussen hem när jag åkte samma buss som de gamla klasskamraterna gjorde, så kände jag mig tryggare och lyckligare.

Under perioden i högstadiet var jag dock väldigt osäker och extremt rädd för att sticka ut och inte vara som alla andra. Jag jämförde mig väldigt mycket med vänner och de andra i skolan. Det handlade till störst del om hur populär man var, hur man såg ut och hur bra betyg man hade. Inte så konstigt att känna så efter ett antal år av mobbning! Jag blev alltmer stressad och till slut deprimerad då jag kände att jag inte dög eller var bra nog. Jag drog mig undan och mådde väldigt dåligt. Jag var inte tillräckligt snygg, kunde inte bära "Cheap Monday jeans" som de andra eftersom jag hade för "tjocka" ben(vader) och hade varken lika bra betyg eller samma popularitet som min bästa vän. Jag känd mig knäckt och att jag var en dålig människa. Dock märkte en del i klassen att jag inte mådde bra och jag blir bara så varm i kroppen när jag tänker på hur omtänksamma mina vänner varit mot mig som försökte få mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv.

När jag började gymnasiet var jag rent ut sagt livrädd för min nya klass. Jag kände ingen och tyckte inte att jag fick kontakt med någon! Jag kände mig verkligen som ett djur på zoo! Det första året bekantade jag mig inte med någon i klassen. Jag kände att jag hade hamnat hel fel och ville byta inriktning, vilket var lite krångligt. Det slutade med att jag kunde byta inriktning inom estet, men fortfarande gå i samma klass. Det blev då mer att jag sprang tvärsöver skolan till min dåvarande pojkvän och pinade mig genom lektionerna. Andra året på gymnasiet bekantade jag mig lite med ett par andra tjejer i klassen, men hamnade i en ny och mycket värre depression. Min prestationsångest var extremt svår och jag bedömde mig i nästan allt jag gjorde och i hur jag såg ut. Hade depressionen i ca 5 månader och fick medicin för det. Jag rasade där i vikt, trots att jag inte tänkte på det eller ville gå ner i vikt, jag sov ca 4 timmar per natt och var som ett vrak som inte umgicks med någon förutom min pojkvänn. Jag som alltid haft en vikt på ca 50-53 kg rasade ner till 46 kg på ett fåtal veckor.

Jag blev ändå bättre med mitt mående till slut och hade till och från en kontaktperson att prata med. Men någonting hände med min fixering på min kropp och mitt ätande. Jag styrde mina känslor genom att kontrollera mitt ätande och min figur. Jag som alltid haft stort kroppskomplex över mina ben tänkte att jag skulle sluta må dåligt eller ha jobbiga dagar om jag kunde kontrollera och försöka omformatera mina ben och vader. Men det är ju svårt när jag är född med lite större muskulatur på benen, alltså ha det genetiskt...
Jag tunnade ur mer och mer... men tyckte inte att jag fick det resultat jag ville. Jag fick tunnelseende och stängde ut allt annat som jag egentligen tyckte var viktigt. Men jag kan säga att jag inte hade en aning om att det var en ätstörning jag hade. Jag var bombsäker på att jag bara blivit lite hälsofixerad och att det inte alls var något fel med det. Jag åt ju ändå fyra, ibland fem gånger om dagen. Fem väldigt begränsade mål om dagen. Lunchen i skolan åt jag minst eftersom det var i skolan som jag var som mest osäker. Och jag fick bara äta det "nyttigaste" alternativet! Jag menar, man kunde ju inte riskera något.

Min bild av hur en normal människa åt under en dag och över hur en normalviktig person i min ålder såg ut var helt snedvriden. Som minst vägde jag 39 kg under en kort period, men gick snabbt upp till 41 kg under julen 2011 då jag verkligen kände att någonting inte stämde och ville faktiskt inte vara så mager som jag var. Egentligen ville jag inte gå upp så mycket heller eftersom jag nu var livrädd för stora förändringar, men beslutade mig för att söka hjälp i alla fall. För något fel måste det ju ha varit för min låga vikt!? Jag trodde att det berodde på att jag var för stressad och att jag hade hög ämnesomsättning. Visst, stressen kan spela roll, men ämnesomsättningen?? Här hade jag inte menstruerat sedan sommaren 2009 och kände att jag ville fungera som en normal kvinna. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen där vi kollade upp lite olika saker kring vad viktnedgången kunde bero på, om det t.ex kunde vara sköldkörtelfel eller liknande. Till slut fick jag ett papper hemskickat där jag skulle fylla i hur jag såg på min kropp och hur jag åt osv. Pappret skickades till en ätstörningsklinik och jag fick ett besked om att komma dit på besök. På en och en halv timme fick jag beskedet om att jag hade anorexia nervosa. Tydligen fanns det en skala på hur pass svårt skadad jag var av sjukdomen, mellan 0-6 och jag låg på 5.5. Jag tror dock att det hade mycket att göra med hur lite jag vägde i jämförelse med min längd och ålder då jag inte hade de mest extrema anorektiska tankarna. Jag hade heller aldrig kräkts, använt laxermedel eller tränat överdrivet mycket. Jag var inte långt ifrån att läggas in på slutenvård, men klarade mig med marginaler till dagvården. *Phew*! Jag har aldrig utvecklats så mycket som jag gjorde den sommaren. Det var min livs värsta, men kanske också bästa sommar! Idag känner jag mig stark och är jättestolt över mig själv att jag kommit så långt! Det är så mycket jag kan göra idag som jag inte alls kunde under min sjukdomsperiod!

Det som hände med mig under svälttiden vill jag verkligen understryka:

• Jag fick mindre ork till att vara social och ägna mig åt intressen 
• Jag planerade, tänkte och fantiserade om mat hela tiden, 
• Jag drömde "mardrömmar" om att jag t.ex. ätit en hel tårta själv, 
• Jag frös väldigt mycket och hade extremt dålig blodcirkulation,
• Jag blev blek och lila i huden,
• Jag fick fjun på kroppen, 
• Jag fick svårare att känna positiva känslor, ex. pirr i magen, kunna skratta m.m.
• Det började knaka mer i mina leder,
• Jag fick väldigt ont då jag skulle sitta och ville helst inte sitta under en längre tid,
• Jag kunde inte vila knäna mot varandra då jag skulle sova eftersom de i princip skar sig mot varandra, 
• Min koncentrationsförmåga var svag och använde den främst i skolan där jag pressade mig själv till MVGn. Hade också svårt för att hålla tråden i vanliga samtal och koncentrera mig på tv-tittanden/läsning av böcker. Jag läste en massa ytfixerade bloggar och tidningar, 
• Kroppen kändes extremt rastlös(inte konstigt då den faktiskt ville ha mat och var beredd på att "jaga"),
• Jag fick tunnare hår och naglar som gick av osvosv.

Listan kan faktiskt göras ännu längre, men nu känner jag att jag inte orkar skriva mer.
Ni har varit tappra ni som orkade läsa igenom hela texten. Har nog aldrig skrivit så sammanfattande om mitt liv! Denna tid är definitivt förbi, men man bör alltid vara vaksam! Monstret kan finnas bakom nästa husknut och det gäller att då snabbt ta en annan väg.

Kram så länge!       

Tröstande ordspråk/citat

Vissa dagar känns piss ibland rent ut sagt. Man mår inge vidare, orkar ingenting, känner sig osäker och trivs inte så bra med sig själv. Det kan då vara en god idé att faktiskt krypa upp i soffan med en god kopp te och mysa in sig i en härlig filt och läsa ett par tröstande och härliga citat/ordspråk.

Här är några som tilltalar mig väldigt mycket:

"Att inte ha alla saker som man skulle vilja ha - är en nödvändig del av lyckan."


"Framtidstro ger livsglädje!"


"Även den som går sakta kommer fram till slut." (här tänker jag mig då att man inte blir av med ätstörningen så fort man kommer ut ur en behandling och är normalviktig. Tankarna kan vara precis lika jobbiga ett bra tag efteråt och man brukar säga att det tar minst lika lång tid att bli frisk som då man varit sjuk. Alltså 2 år.)


"För mycket av det goda - är ibland precis lagom." (Att festa en hel del, träffa mycket människor och leva på upplevelser är en livsstil som vissa har. Jag har det periodvis.)


"Njut av ögonblicket!"


"Bästa sättet att lyckas är att bestämma sig för att lyckas."


"Entusiasm smittar av sig."


"Det gäller att vara tacksamma över det vi har och inte otacksamma över det vi saknar."


"Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart."  


"Det är förspilld kraft att oroa sig."


"Var glad att du är så bra som du är."


"Att inte ha saker som man skulle vilja ha - är en nödvändig del av lyckan."


"Önskar man andra framgång, mår man väl själv."


"Motgångar kan vara trappsteg till framgång" 


Har ni några bra ordspråk eller citat? Dela väldigt gärna med er! Man kan ju alltid hitta nya. Ett ordspråk som inte tilltalar idag kan tilltala imorgon ;) Oj, så mycket ordspråk det blev nu, haha! Men gör som jag, och skriv ner ett par på ett A4 papper i olika färger, rama in och sätt upp det på väggen vid sängen. Jag har faktiskt blivit lugnare och på något sätt lite gladare sen jag började pyssla med ordspråk :)

Kram så länge!

Fortsättning - Prestationsångest

Att minska på sin starka prestationsångest är verkligen inget som sker över en natt. Det krävs mycket tid och arbete till både övningar, att läsa fakta och utsätta sig för jobbiga situationer. Det gäller att ha motivation, tålamod och tid för att få arbetet hållbart. Är man en stressad person med mycket omkring sig så gäller det först och främst att lära sig varva ner och hitta tid, så man lättare kan sätta sig in i att ta hand om sig själv. Man får faktiskt prioritera!   

Första delen jag vill att ni läser hittar ni här:  http://dudugerprecissomduar.blogspot.se/2012/04/prestationsangest-en-livsdodare.html

Har man nu kommit fram till att man har stark press på att känna att man måste vara på ett visst sätt och klara av allt som står i ens väg så är det toppenbra! Kan man också säga till sig själv att "jag har lätt för att få prestationsångest" har man nått en acceptans till det hela. Acceptans är ett av de första och viktigaste stegen i att arbeta med ett bättre välmående(ja, ni förstår förmodligen att förnekelse inte leder så långt..)

Det är nu övningar och nya sätt att tänka kommer in. Börja med att ta fram en del känslor och tankar som gör att du hindras i vardagen och då kanske handlingarna blir annorlunda än vad du tänkt dig. 

T.ex. Situation:  "Dina bästa vänner kommer över på middag", 

De automatiska tankarna kanske blir: "Jag är så ful tillsammans med mina vänner", "De tycker säkert jag är tjock som äter så mycket"  

Känslorna kan vara:   "Obehag, ledsamhet och osäkerhet" 

Beteendet/konsekvenserna: "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om", "Jag åt bara hälften av vad jag egentligen ville äta." 

Pröva först med att komma på 3 liknande exempel från din vardag. Tänk på att detta inte är någon uppgift du ska prestera i, det är det vi ska komma ifrån. Du gör detta för DIN skull och att ta lite i taget är en bra strategi för att detta inte ska kännas övermäktigt. Ta max 20 min!

Byt nu ut de automatiska tankarna! T.ex. "Att jag nu känner och tycker att jag är ful, behöver inte betyda att det är en sanning. Eftersom jag har prestationsångest så fokuserar jag mycket på småsaker som omgivningen förmodligen inte alls lägger märke till", "Lycka eller värde på person kan aldrig mätas i skönhet", "Jag äter det jag behöver för att må bra", "Det finns inget som är för mycket om min kropp säger att den är hungrig och behöver mat. Jag kan lita på att den talar om när den har fått tillräckligt." 

Känslorna kanske blir: "Lättnad, styrka och trygghet"

Beteendet/konsekvenserna: "Jag förbättrar både acceptansen och synen på mig själv", "Jag kan fokusera mer på det roliga och äta som jag ska för att må bra."    

Att göra detta ca 1-2 gånger i veckan under 4 veckors tid är ingen dum idé! Jag har själv gjort det, vilket fungerat väldigt bra! :) Detta var nämligen något jag gjorde en hel del då jag gick i behandling för anorexia och det har gett stora resultat!

Bara att höra av er om ni har frågor, synpunkter eller vill ha fler exempel! 

Kram så länge!