Betydelsefullt

Vind som sjungande leker med ditt hår

Varma skratt och leenden 

Kärleksfulla kramar som famnar dig för att du är du

Du mellan gräset och himlen

Att få göra det du är bra på och att få känna dig behövd

Närvaron av familj och vänner

Solen som värmer din rygg då du har badat

Möten mellan dig och andra

Tårar som rinner när något jobbigt brinner

Hopp som ges till drömmar

Iskallt vatten som efterlängtat släcker din törst

En sprudlande färgfylld miljö

Spontana resor och spännande händelser

Musik genom din kropp

Kan du påstå att du verkligen tar vara på det som betyder eller är det under samhället du lyder?

Jag tänker på detta varje dag. Hur lätt det är att få det oväsentliga viktigt. Det är först när det egentliga värdet sätts på spel som man faktiskt lättare kan se vad som är koppar och vad som är guld.

Är det viktiga i din vardag alla dessa timmar framför spegeln, alla träningspass, alla de stunder då du tyst klankar ner på dig själv, alla tankar på vad du får och inte får äta eller alla tankar på det du inte har?

Denna dikt skrev jag utifrån mig själv just nu. Det som jag vet får mig att leva.

Jag har valt att ägna mycket tid åt mig själv och tränar ofta på att se mina glimtar men också det som belastar. Tack vare det har mitt synfält blivit bredare och vägarna betydligt mer lättsamma att följa.

 

/Kram så länge

Tove

Uppmuntranden är aldrig fel!

Nu känner jag verkligen att det var länge sen jag gjorde något logginlägg. Anledningen är långa arbetsdagar, fester och övernattningar m.m. Så jag har inte varit hemma så mycket med andra ord. Mina inlägg kräver även en del tid, men det kanske går fortare ju mer van man blir :)

Till att börja med tänkte jag rekommendera en tv-serie som heter Suburgatory. Den är verkligen hysterisk rolig och innehåller samtidigt saker som man kan relatera till "att duga som man är".

Den 16/17-åriga huvudpersonen heter Tessa som med sin pappa flyttar till en förort från New York. Anledningen är att pappan vill skydda sin dotter från saker han anser farliga, t.ex. sex, droger m.m. Men då de flyttar till deras nya hem så märker de att stället inte riktigt var som de hade trott. I förorten stöter Tessa på en hel del ytliga mammor och ungdomar som bantar, genomgår plastikoperationer och som ser yta, pengar och status som bland det viktigaste som finns i livet. Det häftiga med hela serien är att Tessa knappt bryr sig eller påverkas av dessa ytliga människor. Hon kan vara sig själv till 100% och tycker deras sätt att bete sig på är omoget och larvigt. Kan jag själv hålla med om. Det är ganska skönt att se en människa slappna av på det sättet och att hon faktiskt visar att hon är nöjd med sig själv utan att banta sig till en pinne, sminka sig extremt mycket eller vise versa. Jag älskar den i alla fall!

För övrigt så känner jag att någonting har hänt med mig på sista tiden.. 

Jag tror jag har tagit ett steg LÄNGRE från min ätstörning och mina komplex! Visserligen har jag varit utskriven från sjukhuset sedan 8 månader tillbaka, men tankar, svackor, bakslag m.m. har ändå funnits där. I princip alla som genomlidit en ätstörning stöter på motgångar innan man kan kalla sig helt frisk. Det är en del av friskutvecklingen! Se dessa motgångar som erfarenheter. Har man kommit så pass långt att man kan ta till sig dessa typer av lärdomar och se sig själv utifrån med ett logiskt perspektiv, då har man kommit riktigt långt!
Egentligen tycker jag att man bör vara väldigt försiktig med att kalla sig frisk eftersom det kan vara en grej som får en att sluta arbeta med sig själv, vilket kan vara farligt. Om mig själv så väljer jag att säga varken eller.

Hur som helst så är jag just nu mer medveten om de sjuka idealen och vad som är en frisk väg resp. en sjuk väg.

Såhär sprudlande och spontan har jag inte varit på länge! :) Jag känner t.ex. inte att jag behöver tänka lika mycket på vad eller när jag äter. Vad spelar det för roll om jag ätit yoghurt tre gånger om dan? jag tror inte att jag går sönder. Kanske var det min kropp som talade om för mig att jag hade brist på kalcium? Och ännu mindre får jag ångest för att ha ätit godis/glass/kakor än vad jag hade för ca två månader sen då jag befann mig i en svacka. En av de stora anledningarna till det är faktiskt att jag äter mer än förut, alltså det min kropp behöver, vilket gör att kroppen kan producera endorfiner, hormoner och energi. Alltså får jag mer ork, bättre koncentration och känner av mer positiva känslor. Möjligheterna till att må allmänt bättre ökar, bara man anstränger sig lite!

Måste säga att jag verkligen tar vara på detta och jag är mer motiverad än någonsin till att aldrig sluta ta hand om mig själv.

Kram på er så länge!

Fortsättning - Prestationsångest

Att minska på sin starka prestationsångest är verkligen inget som sker över en natt. Det krävs mycket tid och arbete till både övningar, att läsa fakta och utsätta sig för jobbiga situationer. Det gäller att ha motivation, tålamod och tid för att få arbetet hållbart. Är man en stressad person med mycket omkring sig så gäller det först och främst att lära sig varva ner och hitta tid, så man lättare kan sätta sig in i att ta hand om sig själv. Man får faktiskt prioritera!   

Första delen jag vill att ni läser hittar ni här:  http://dudugerprecissomduar.blogspot.se/2012/04/prestationsangest-en-livsdodare.html

Har man nu kommit fram till att man har stark press på att känna att man måste vara på ett visst sätt och klara av allt som står i ens väg så är det toppenbra! Kan man också säga till sig själv att "jag har lätt för att få prestationsångest" har man nått en acceptans till det hela. Acceptans är ett av de första och viktigaste stegen i att arbeta med ett bättre välmående(ja, ni förstår förmodligen att förnekelse inte leder så långt..)

Det är nu övningar och nya sätt att tänka kommer in. Börja med att ta fram en del känslor och tankar som gör att du hindras i vardagen och då kanske handlingarna blir annorlunda än vad du tänkt dig. 

T.ex. Situation:  "Dina bästa vänner kommer över på middag", 

De automatiska tankarna kanske blir: "Jag är så ful tillsammans med mina vänner", "De tycker säkert jag är tjock som äter så mycket"  

Känslorna kan vara:   "Obehag, ledsamhet och osäkerhet" 

Beteendet/konsekvenserna: "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om", "Jag åt bara hälften av vad jag egentligen ville äta." 

Pröva först med att komma på 3 liknande exempel från din vardag. Tänk på att detta inte är någon uppgift du ska prestera i, det är det vi ska komma ifrån. Du gör detta för DIN skull och att ta lite i taget är en bra strategi för att detta inte ska kännas övermäktigt. Ta max 20 min!

Byt nu ut de automatiska tankarna! T.ex. "Att jag nu känner och tycker att jag är ful, behöver inte betyda att det är en sanning. Eftersom jag har prestationsångest så fokuserar jag mycket på småsaker som omgivningen förmodligen inte alls lägger märke till", "Lycka eller värde på person kan aldrig mätas i skönhet", "Jag äter det jag behöver för att må bra", "Det finns inget som är för mycket om min kropp säger att den är hungrig och behöver mat. Jag kan lita på att den talar om när den har fått tillräckligt." 

Känslorna kanske blir: "Lättnad, styrka och trygghet"

Beteendet/konsekvenserna: "Jag förbättrar både acceptansen och synen på mig själv", "Jag kan fokusera mer på det roliga och äta som jag ska för att må bra."    

Att göra detta ca 1-2 gånger i veckan under 4 veckors tid är ingen dum idé! Jag har själv gjort det, vilket fungerat väldigt bra! :) Detta var nämligen något jag gjorde en hel del då jag gick i behandling för anorexia och det har gett stora resultat!

Bara att höra av er om ni har frågor, synpunkter eller vill ha fler exempel! 

Kram så länge!

Prestationsångest - En livsdödare

De allra flesta av oss är i olika sammanhang rädda för att misslyckas. Det är helt naturligt och inte alls konstigt. Kanske är man rädd för att den nya maträtten man ska pröva tillaga till en fest blir en katastrof eller att man gör bort sig på en föreläsning? Enligt mig är det inget fel med att känna rädsla inför dessa saker, eftersom det är så fullt naturligt. Det man ska vara observant på är ifall man känner stark oro inför vad andra tycker om en eller ifall man bryter ihop fullständigt efter att ha misslyckats.

"Tänk om de tycker att jag är skittråkig på festen!?", "De kommer säkert tycka att jag är tjock som ätit chips tre dagar i rad" eller "De tycker säkert att jag ser ut som en giraff i klackskor, så lång som jag är!" Låter man dessa typer av tankar trycka ner och hindra en från att göra det som man verkligen vill så tycker jag att det är ett tecken på att man behöver jobba med sig själv. Misslyckas gör vi ju alla i livet och det är då väldigt viktigt att man inte trycker ner sig själv utan visar sig omtanke och stöttning.

Jag har själv haft så mycket problem med prestationsångest, vilket fått mig att må väldigt dåligt. Exempelvis så pressade jag mig väldigt hårt i skolan. Fick jag inte MVG eller var bland de 3 bästa i klassen så var jag inte tillräckligt bra. Förstod ni? Fick inte mitt arbete betyget MVG så var inte jag bra. Vad resulterade det här i då? Jo, att jag ägnade överdrivet mycket tid till att plugga och pressa mig själv hårt. Jag sköt bort allt som jag tyckte var roligt och ägnade mig istället åt att plugga och göra sysslor så att jag fick känna mig "duktig". Jag kände mig knappast lycklig eller hann njuta av mina höga betyg som jag ändå fick. Eftersom jag inte gjorde saker som fick mig att må bra så visste jag ju knappt vad som var "må bra" till slut. Tänk att jag faktiskt under en ganska lång tid utgick från att det jag gjorde, satte ett slags värde på mig. Detta är ju också något som varit starkt kopplat till min ätstörning. Idag kan jag se dessa kopplingar och ställer mycket mindre krav på mig själv än vad jag gjorde då.      

Vad kan man göra då?

Jag tycker att man kan ägna sig en liten stund först och främst åt att skriva ner saker som är värdefullt i livet. Det kan t.ex. vara fiskehobbyn, vännerna, att träffa nya människor m.m. 

Efter det kan man skriva ner tankar man haft under de två senaste veckorna som kanske har hindrat en från att nå dessa betydelsefulla saker fullt ut. T.ex. "Jag kan inte ägna mig åt fisket på ett tag eftersom jag inte fått huset skinande rent än", "Jag känner mig så ful tillsammans med mina vänner" eller "Vem vill lära känna mig som är så ointressant och tråkig?"   

Till sist kan man skriva ner sina handlingar. T.ex. "Jag struntade i att fiska hela sommaren och arbetade ständigt med att få huset så fint som möjligt", "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om" eller "Jag har gett upp hoppet om att gå ut och möta nya människor, så jag isolerar mig så mycket som det går hemma". 

Detta är en bra början på hur man kan börja arbeta med sig själv och observera hur man mår. Bara man har viljan och motivation till att förändra så är allt fullt möjligt. Fortsättningen kommer i ett lite senare inlägg.

Kram så länge!

Härligt!

Det känns så skönt att komma igång med det här nu! I snart ett år har jag tänkt på att starta upp en blogg som på olika sätt går ut på att jobba med sin självkänsla. Jag hade även tänkt ta upp en del om ätstörningar eftersom det är en bit jag håller på att lämna nu. 

Jag är en person som alltid stöttat andra genom saker och ser detta som något spännande och nytt. Jag gör detta både för andras och min egen skull. Ingen ska behöva känna det som säger att man är värd mindre än andra eller att man inte duger. Vad leder det till? Jo, att man på olika områden begränsar sig och tvingas "smyga" sig genom vardagen. Känner någon igen sig? Det kan handla om att man kanske inte vågar säga det man egentligen tycker i en stor grupp, att inte våga gå på det där nya friskispasset eftersom man är rädd att göra bort sig eller att man köper vindruvor istället för choklad som man egentligen är sugen på, bara för att de andra i sällskapet köper frukt. Det är som att hela tiden bära med sig en tung kasse kläder med olika färger och sedan byta plagg allteftersom väggarna byter färg. Den kassen är förstås väldigt klumpig och tung att bära runt på hela dagarna och det är väldigt få som vill leva sitt liv som en kameleont. Att leva i en anpassning. 

Är ingen van bloggerska och har aldrig i hela mitt liv bloggat, så det kanske kommer ta ett tag innan jag får flyt på det hela. Men jag lär mig! 

Kram så länge!