Ett hallå såhär i vardan!

Tänkte att jag skulle slänga in lite youtubeklipp i alla fall eftersom jag för tillfället prioriterat annat framför bloggen. Får se när mitt "bloggflow" kommer tillbaka! ;) 

Ja.. verkligheten är så tråkig och jobbig när det kommer till sånt här...

Jag tror ni förstår budskapet här. Tyvärr är det så lätt och allt för vanligt att retuschering bidrar till förvrängning av verkligheten och ett sjukligt ideal att "rätta" sig efter. Det är fruktansvärt och det skär i hjärtat på mig över att se hur utseendefixeringen hämmar och begränsar många av personerna i min omgivning. Jag har läst någonstans att 100 % av bilderna som publiceras på t.ex. framsidor av tidningar,  är retuscherade. Det är inte så lätt att avgöra vad som är retuscherat eller inte och de är svårt att intala sig själv en sak när ögat säger en annan. Den mest effektivaste lösningen borde enligt mig vara att sluta retuschera eller som de i vissa länder redan börjat göra, märka de bilder som är retuscherade. 

Kram så länge!
Tove

Facebook - Ansiktsbok??

Uhh.. Slut på det intensiva och början på det roliga! Dessa två veckor då jag varit inaktiv här på bloggen har jag slitit dag ut och dag in med teori och körningar, men det var det värt! Det ledde ju till ett körkort! :D

Och nu känns det verkligen att det är sommar! Kompisar tar studenten/börjar sina semestrar, det är högsäsong på fester/träffar/event, jordgubbslådor finns tillgängliga överallt, värmen håller sig över 15, resor planeras hit och dit och allmänheten blir allmänt på bättre humör! Det positiva. Men sen finns det ju saker som kan tynga ner också. saker som man kanske inte reflekterar eller vill reflektera över, men som kan gnaga i alla fall.

Ifrågasättanden till sig själv.

Vad har jag åstadkommit? Vad borde jag göra? Vad gör alla andra?

Tänk ett scenario. Du har jobbat/pluggat hela veckan och har inte varit iväg på något eller hunnit träffa någon på ett bra tag. Du ser verkligen fram emot fikan med väninnan på lördagen! Du träffar din väninna och ni har riktigt trevligt och pratar i tre timmar om allt mellan himmel och jord. Sen kommer du hem och ska skriva ett logginlägg på facebook om din trevliga dag med väninnan. Du ska bara kolla runt lite vad som hänt de senaste dagarna.
Då får du helt plötsligt upp ögonen för hur mycket skoj alla andra har för sig! Ikväll ska din bästa vän på fest utan att ha hört av sig till dig och personen du är lite intresserad av skulle också dit. Din kusin har grillfest med 20 pers. Och tidigare på dagen hade tydligen Maja, Emma och Linnea shoppat i gallerian. Du som också hade velat följa med! Alla gör ju saker hela tiden, har riktigt roligt och verkar superlyckliga! Många av dina vänner har lagt upp extremt vackra bilder på sig själva där de fått ca 10-30 kommentarer på varje bild och 50 "likes". Därefter ser du hur många facebookvänner de flesta har jämförelse med dig. Dina 200 vänner är ju milslångt ifrån "Hannas" 550 vänner. Hur kan hon känna så många människor? Och inte hade du några nya händelser eller fått några privata meddelanden heller. Eller jo, en spelförfrågan förresten. Det var ju över 24 timmar sedan du sist loggade in! Tankarna snurrar runt och du börjar fundera på hur du ska förändra dig själv och ditt yttre för att bli lika lyckliga som dem. Träffen med din väninna känns helt plötsligt inte så upplyftande och rolig som den var för ett tag sen. Paniken över att sitta hemma en lördagskväll stiger och din plan på att kolla på en mysig film känns nu misslyckad.

Ursäkta, men det är här jag faktiskt vill uttrycka mig med "JÄVLA FACEBOOK"!

Det är så lätt att måla upp verkligheten helt fel på grund av dessa statusuppdateringar och bilder på andra som finns på hemsidan. Jag menar inte att kasta skräp på hemsidan, jag försöker bara upplysa om hur andra kan påverkas av den. Facebook är ju annars ett jättebra sätt att hålla kontakt med dem man inte träffar så ofta, att man kan fixa inbjudningar istället för att skicka brev och se vad andra har för sig lite osv... Men för många går det överstyr. Facebookberoendet är så stort idag och ungefär 70-80% av dem jag känner använder sidan dagligen. Jag läste om det här i en tidning för ett tag sen (Amelia) och där beskrev dem väldigt bra denna prestationsångest som är kopplat till Facebook.

Går du in dagligen på hemsidan och läser andras statusar, vilket förmodligen är ganska många eftersom du kanske har ca 100 upp mot 500 vänner, så får du kanske intrycket av att alla gör roliga saker hela tiden. Det är som att hjärnan automatiskt lägger ihop alla dessa roliga händelser till vad en person har för sig istället för vad 50 olika personer har för sig. Såklart det blir omöjligt att hinna med allt detta både fysiskt, ekonomiskt och tidsmässigt. Det går inte.

Och vad det gäller andras profilbilder och bilder på sig själva; det är inte många som klarar av att lägga ut en "ful" bild på sig själv. Det är så vanligt med fotoredigeringar idag och program som ex. Photoshop, Picmonkey, Picasa osv är väldigt lättillgängliga. Och det är inte alltid så lätt att se heller om en bild är redigerad eller inte. Det ligger i naturen för de flesta att visa sig från sin bästa sida .Försök att inte haka upp dig! En bild är inte så mycket mer än en bild. För mig skulle det kännas väldigt konstigt att avgöra vad jag tycker om en människa genom att endast ha tittat på vad personen skriver för små inlägg och genom att ha tittat på bilder av personen.

Alltså, Statusar, bilder m.m. är något som varje enskild betraktare uppfattar på sitt eget sätt. Du vet alltså inte hur alla mår, är som personer eller hur de lever genom att glo på deras profiler på Facebook.

Kram så länge!
/Tove

Tänk om, tänk om, tänk om!!!

Det har varit full rulle hela veckan kan man säga. Har knappt varit hemma, så därav mina glesa logginlägg. Men i alla fall..

Jag tänkte ägna detta inlägg åt alla er som ofta oroar sig för saker. Till alla som inte riktigt känner ro i kroppen, har svårt för att slappna av och tänker "tänk om, tänk om tänk om!" ett antal gånger om dagen.. För många hindrar oron att leva det liv de egentligen vill leva.

Hur ofta kan det inte vara då man ligger inför nattens sömn och bara rullar från sida till sida? Rygg, ben och armar blir klibbiga, hjärtslagen känns hårda och snabba och det är en virvelvind slår runt i huvudet.. Det tar så mycket mer energi än vad det hjälper att tänka dem. Tankarna kan ge spänningar, värk, sömnproblem och t.o.m. skapa rädsla, nedstämdhet och ge andra olusttankar.

Tråkigt och många gånger HEMSKT.

Människan badar i tankar och många har ingen aning om hur mycket tankeverksamhet som faktiskt pågår i hjärnan. Det är känslor, kroppsförminnelser, tankar, minnen sinnesintryck m.m.som passerar hjärnan hela tiden. Även på natten då vi drömmer. Där är det heller inte är ovanligt att oron biter sig fast.

Vill man jobba med sin oro och känner att det skulle vara skönt att släppa lite tyngd från axlarna så ska man inte tro att det kommer att handla om att utplåna de negativa tankarna och bara tänka positivt för att få ett bättre liv. Man ska helst inte tänka tankana som positiva eller negativa alls. Det hela handlar om att HANTERA de tankar som du har, vilka de än är.

Helst vill många nog bara "stänga av huvudet" och har säkert försökt. Här tas ofta tv:n, alkohol, tabletter etc. till som hjälpmedel. Det KAN ju såklart hjälpa på kort sikt, men på lång? Väldigt sällan fungerar dessa bedövande och distraherande hjälpmedel på lång sikt och många börjar om på ruta ett igen. MINST. Är det inte då bättre att pröva möta sina tankar på ett annat sätt och faktiskt hantera dem istället?

Ofta försöker man förstå och lösa problem i sina orostankar och det är ju inget fel med det i och för sig... Men ibland GÅR det verkligen inta att förstå och lösa allt. Så är det bara. Det går t.ex. inte att veta om den nya arbetsuppgiften passar eller inte om man aldrig har prövat den. Och för alla problem som inte går att problemlösas behöver man hitta strategier. Är det ett problem som går att lösa, så brukat jag skriva upp och följa en lista, som ser ut ungefär så här:

1. Definera problemet
2. Hitta på olika lösningar
3. välja en av lösningarna
4. planera och genomför lösningen
5. Utvärdera (funkade det inte så hoppa tillbaka till 3)

Men ofta leder försök till att hitta på lösningar istället till ältanden och problemtankar. 

Något som ofta har stor betydelse då vi oroar oss är att vi har värderande tankar. Ett bra exempel på en värderande tanke då vi kanske iakttar en odiskad kaffekopp på jobbet är att man tänker "En ful tråkig kopp med äckligt gammalt kaffe i" istället för "En vit porslinskopp med kaffefläckar på och med kallt kaffe i."

Och hur ofta är det inte man värderar sig själv???

Ibland kan det faktiskt vara till stor fördel att tänka faktiska beskrivningar istället för värderande. Inte sätta snyggast, sämre, värre, bättre etc. framför allt. Jag menar inte att man ska ta bort värderande ord/tankar helt eftersom det är omöjligt, men man kan försöka tänka och se saker på båda sätt. Har man nu t.ex. spanat in en snygg kille/tjej så kan man ju faktiskt pröva att beskriva den här personen på ett faktiskt sätt istället för på ett värderande sätt. För att se hur hjärnan arbetar på dessa olika sätt. Eller ännu bättre - att beskriva sig själv, helt utan värderande tankar. :)

Observera istället!

Det är just detta som är ett av det viktigaste stegen om man ska lära sig att hantera sina tankar - genom att se och observera sina tankar som de är, just i stunden de kommer.

Pröva att lyssna till 3 olika ljud du hör just nu och skriv ner dem. 

Pröva sedan att lägga märke till 3 tankar du har just nu och skriv ner dem.

Var det svårt eller tog det lång tid? Gör det igen. Detta går aldrig att göra för mycket! Gör det så många gånger att du känner att du har ett par perspektivglasögon på dig och att du kan lägga märke till dina tankar du har just nu på samma sätt som du lägger märke till de sakerna du hör just nu.

Lägg bara märke till och försök att inte påverka. Låt dessutom bli att kommentera, värdera eller ha åsikter om dina tankar. Lyssna bara på dem en stund. Och kom ihåg, det finns inget rätt eller fel här! Det är DIN upplevelse och det kan vara svårt. Låt det i så fall få vara det och gör sedan om det igen.

SÅ! istället för att ta bort eller förändra oroliga tankar, låt dem vara. De är bara tankar. Bara för att din hjärna producerar dem så betyder det inte att de stämmer.

Kram så länge! 

/Tove

Livet, från liten till stor

Gokväll, gokväll...

Tänkte att det kanske vore bra att berätta lite mer om mitt liv och min ätstörning? Så ni får lite bakgrund till varför jag t.ex fick ätstörningen? Observera att variationen hos dem som får och har ätstörningar är enorm och det finns absolut ingen "grundmall", bara liknande mönster. Läs så mycket ni orkar, haha ;-)

När jag var liten var jag som vilken busig och glad tjej som helst! Jag gillade att bjuda på mig själv, agera teaterapa, charma de vuxna på olika sätt och umgås med mina bästa vänner! När jag började skolan hade jag de tre första åren det jättebra. Dock umgicks jag mest med killar. Det kan ju ha något att göra med att jag helt enkelt inte kände mig som de andra tjejerna i klassen. Sedan blev jag alltmer ensam. Ofta gick jag ensam på skolgården och filosoferade i min egna lilla värld. Lärarna kallade mig ofta för "dagdrömmaren". 

Jag bekantade mig senare med en tjej som kom att bli min bästa vän i 3:e klass. Men allteftersom märkte jag en enorm skillnad mellan oss maktmässigt. Min vän var väldigt dominant av sig som gärna styrde och ställde. Hon ansåg sig nästan alltid ha rätt i mitt sällskap och jag kände mig nedtryckt. Sedan kom en tredje tjej in i bilden, vilket fick mig att känna mig ännu mer nedtryckt eftersom båda två var dominanta mot mig och såg mig som svag då jag inte riktigt vågade säga emot. Jag kände mig ofta utsatt.

Jag bröt mig till slut loss från dem och hamnade i ett annat gäng. Vi var fyra tjejer från 4:e till 6:e klass. Tyvärr hände i princip samma sak där som i det förra gänget. Dessa tjejer snackade mycket skit om mig, gav mig taskiga och nedtryckande kommentarer minst en gång varje dag. Kommentarerna kunde t.ex. låta så här "Öhmm... det syns att du har bh på dig. Det behöver inte du direkt", "Varför sminkar du dig aldrig som alla andra!?", "Vad har du på dig för någonting!? Det var inte speciellt snyggt.." eller "Du är så udda!" etc. Ett fåtal tillfällen blev jag även utsatt fysiskt om jag inte gick med på att göra vissa saker. T.ex. örfilad, införd på toaletten m.m.

De här tjejerna var dock noga med att höja mig till skyarna ibland också. Helt plötsligt var jag någons bästa vän och aldrig skulle vi skiljas åt! Man tävlade om mig i gruppen och den uppmärksamheten tyckte jag såklart om. Så jag stannade. De behövde mig i gruppen till något jag då trodde var positivt, men som jag senare kom att inse mer var ett utnyttjande. Mobbning handlar ju oftast om att trycka ner någon annan för att må bättre eller höja sig själv. Det var ju inte helt ovanligt heller att jag bjöd på godis och glass och aldrig fick något tillbaka... Tyvärr hade jag inte så stort stöd från de övriga i klassen heller. Jag var "ocool" och ingen speciell att lägga märket till. Det fanns många fler, både tjejer och killar, som gärna slängde ur sig taskiga och elaka kommentarer om att jag var konstig, udda och klädde mig fult m.m. Dessutom blev jag utfryst en hel del. Men jag tror också att det var svårt för andra att se eller höra vad det var som pågick eftersom jag sällan sa något.

Min räddning från mobbningen var då jag började högstadiet. Jag hamnade i en musikklass i en skola där ingen från min gamla klass kom att fortsätta i. Jag mötte de mest underbara människorna jag någonsin träffat och skaffade mig många nya vänner. Trots att mobbningen ibland fortsatte på bussen hem när jag åkte samma buss som de gamla klasskamraterna gjorde, så kände jag mig tryggare och lyckligare.

Under perioden i högstadiet var jag dock väldigt osäker och extremt rädd för att sticka ut och inte vara som alla andra. Jag jämförde mig väldigt mycket med vänner och de andra i skolan. Det handlade till störst del om hur populär man var, hur man såg ut och hur bra betyg man hade. Inte så konstigt att känna så efter ett antal år av mobbning! Jag blev alltmer stressad och till slut deprimerad då jag kände att jag inte dög eller var bra nog. Jag drog mig undan och mådde väldigt dåligt. Jag var inte tillräckligt snygg, kunde inte bära "Cheap Monday jeans" som de andra eftersom jag hade för "tjocka" ben(vader) och hade varken lika bra betyg eller samma popularitet som min bästa vän. Jag känd mig knäckt och att jag var en dålig människa. Dock märkte en del i klassen att jag inte mådde bra och jag blir bara så varm i kroppen när jag tänker på hur omtänksamma mina vänner varit mot mig som försökte få mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv.

När jag började gymnasiet var jag rent ut sagt livrädd för min nya klass. Jag kände ingen och tyckte inte att jag fick kontakt med någon! Jag kände mig verkligen som ett djur på zoo! Det första året bekantade jag mig inte med någon i klassen. Jag kände att jag hade hamnat hel fel och ville byta inriktning, vilket var lite krångligt. Det slutade med att jag kunde byta inriktning inom estet, men fortfarande gå i samma klass. Det blev då mer att jag sprang tvärsöver skolan till min dåvarande pojkvän och pinade mig genom lektionerna. Andra året på gymnasiet bekantade jag mig lite med ett par andra tjejer i klassen, men hamnade i en ny och mycket värre depression. Min prestationsångest var extremt svår och jag bedömde mig i nästan allt jag gjorde och i hur jag såg ut. Hade depressionen i ca 5 månader och fick medicin för det. Jag rasade där i vikt, trots att jag inte tänkte på det eller ville gå ner i vikt, jag sov ca 4 timmar per natt och var som ett vrak som inte umgicks med någon förutom min pojkvänn. Jag som alltid haft en vikt på ca 50-53 kg rasade ner till 46 kg på ett fåtal veckor.

Jag blev ändå bättre med mitt mående till slut och hade till och från en kontaktperson att prata med. Men någonting hände med min fixering på min kropp och mitt ätande. Jag styrde mina känslor genom att kontrollera mitt ätande och min figur. Jag som alltid haft stort kroppskomplex över mina ben tänkte att jag skulle sluta må dåligt eller ha jobbiga dagar om jag kunde kontrollera och försöka omformatera mina ben och vader. Men det är ju svårt när jag är född med lite större muskulatur på benen, alltså ha det genetiskt...
Jag tunnade ur mer och mer... men tyckte inte att jag fick det resultat jag ville. Jag fick tunnelseende och stängde ut allt annat som jag egentligen tyckte var viktigt. Men jag kan säga att jag inte hade en aning om att det var en ätstörning jag hade. Jag var bombsäker på att jag bara blivit lite hälsofixerad och att det inte alls var något fel med det. Jag åt ju ändå fyra, ibland fem gånger om dagen. Fem väldigt begränsade mål om dagen. Lunchen i skolan åt jag minst eftersom det var i skolan som jag var som mest osäker. Och jag fick bara äta det "nyttigaste" alternativet! Jag menar, man kunde ju inte riskera något.

Min bild av hur en normal människa åt under en dag och över hur en normalviktig person i min ålder såg ut var helt snedvriden. Som minst vägde jag 39 kg under en kort period, men gick snabbt upp till 41 kg under julen 2011 då jag verkligen kände att någonting inte stämde och ville faktiskt inte vara så mager som jag var. Egentligen ville jag inte gå upp så mycket heller eftersom jag nu var livrädd för stora förändringar, men beslutade mig för att söka hjälp i alla fall. För något fel måste det ju ha varit för min låga vikt!? Jag trodde att det berodde på att jag var för stressad och att jag hade hög ämnesomsättning. Visst, stressen kan spela roll, men ämnesomsättningen?? Här hade jag inte menstruerat sedan sommaren 2009 och kände att jag ville fungera som en normal kvinna. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen där vi kollade upp lite olika saker kring vad viktnedgången kunde bero på, om det t.ex kunde vara sköldkörtelfel eller liknande. Till slut fick jag ett papper hemskickat där jag skulle fylla i hur jag såg på min kropp och hur jag åt osv. Pappret skickades till en ätstörningsklinik och jag fick ett besked om att komma dit på besök. På en och en halv timme fick jag beskedet om att jag hade anorexia nervosa. Tydligen fanns det en skala på hur pass svårt skadad jag var av sjukdomen, mellan 0-6 och jag låg på 5.5. Jag tror dock att det hade mycket att göra med hur lite jag vägde i jämförelse med min längd och ålder då jag inte hade de mest extrema anorektiska tankarna. Jag hade heller aldrig kräkts, använt laxermedel eller tränat överdrivet mycket. Jag var inte långt ifrån att läggas in på slutenvård, men klarade mig med marginaler till dagvården. *Phew*! Jag har aldrig utvecklats så mycket som jag gjorde den sommaren. Det var min livs värsta, men kanske också bästa sommar! Idag känner jag mig stark och är jättestolt över mig själv att jag kommit så långt! Det är så mycket jag kan göra idag som jag inte alls kunde under min sjukdomsperiod!

Det som hände med mig under svälttiden vill jag verkligen understryka:

• Jag fick mindre ork till att vara social och ägna mig åt intressen 
• Jag planerade, tänkte och fantiserade om mat hela tiden, 
• Jag drömde "mardrömmar" om att jag t.ex. ätit en hel tårta själv, 
• Jag frös väldigt mycket och hade extremt dålig blodcirkulation,
• Jag blev blek och lila i huden,
• Jag fick fjun på kroppen, 
• Jag fick svårare att känna positiva känslor, ex. pirr i magen, kunna skratta m.m.
• Det började knaka mer i mina leder,
• Jag fick väldigt ont då jag skulle sitta och ville helst inte sitta under en längre tid,
• Jag kunde inte vila knäna mot varandra då jag skulle sova eftersom de i princip skar sig mot varandra, 
• Min koncentrationsförmåga var svag och använde den främst i skolan där jag pressade mig själv till MVGn. Hade också svårt för att hålla tråden i vanliga samtal och koncentrera mig på tv-tittanden/läsning av böcker. Jag läste en massa ytfixerade bloggar och tidningar, 
• Kroppen kändes extremt rastlös(inte konstigt då den faktiskt ville ha mat och var beredd på att "jaga"),
• Jag fick tunnare hår och naglar som gick av osvosv.

Listan kan faktiskt göras ännu längre, men nu känner jag att jag inte orkar skriva mer.
Ni har varit tappra ni som orkade läsa igenom hela texten. Har nog aldrig skrivit så sammanfattande om mitt liv! Denna tid är definitivt förbi, men man bör alltid vara vaksam! Monstret kan finnas bakom nästa husknut och det gäller att då snabbt ta en annan väg.

Kram så länge!       

Prestationsångest - En livsdödare

De allra flesta av oss är i olika sammanhang rädda för att misslyckas. Det är helt naturligt och inte alls konstigt. Kanske är man rädd för att den nya maträtten man ska pröva tillaga till en fest blir en katastrof eller att man gör bort sig på en föreläsning? Enligt mig är det inget fel med att känna rädsla inför dessa saker, eftersom det är så fullt naturligt. Det man ska vara observant på är ifall man känner stark oro inför vad andra tycker om en eller ifall man bryter ihop fullständigt efter att ha misslyckats.

"Tänk om de tycker att jag är skittråkig på festen!?", "De kommer säkert tycka att jag är tjock som ätit chips tre dagar i rad" eller "De tycker säkert att jag ser ut som en giraff i klackskor, så lång som jag är!" Låter man dessa typer av tankar trycka ner och hindra en från att göra det som man verkligen vill så tycker jag att det är ett tecken på att man behöver jobba med sig själv. Misslyckas gör vi ju alla i livet och det är då väldigt viktigt att man inte trycker ner sig själv utan visar sig omtanke och stöttning.

Jag har själv haft så mycket problem med prestationsångest, vilket fått mig att må väldigt dåligt. Exempelvis så pressade jag mig väldigt hårt i skolan. Fick jag inte MVG eller var bland de 3 bästa i klassen så var jag inte tillräckligt bra. Förstod ni? Fick inte mitt arbete betyget MVG så var inte jag bra. Vad resulterade det här i då? Jo, att jag ägnade överdrivet mycket tid till att plugga och pressa mig själv hårt. Jag sköt bort allt som jag tyckte var roligt och ägnade mig istället åt att plugga och göra sysslor så att jag fick känna mig "duktig". Jag kände mig knappast lycklig eller hann njuta av mina höga betyg som jag ändå fick. Eftersom jag inte gjorde saker som fick mig att må bra så visste jag ju knappt vad som var "må bra" till slut. Tänk att jag faktiskt under en ganska lång tid utgick från att det jag gjorde, satte ett slags värde på mig. Detta är ju också något som varit starkt kopplat till min ätstörning. Idag kan jag se dessa kopplingar och ställer mycket mindre krav på mig själv än vad jag gjorde då.      

Vad kan man göra då?

Jag tycker att man kan ägna sig en liten stund först och främst åt att skriva ner saker som är värdefullt i livet. Det kan t.ex. vara fiskehobbyn, vännerna, att träffa nya människor m.m. 

Efter det kan man skriva ner tankar man haft under de två senaste veckorna som kanske har hindrat en från att nå dessa betydelsefulla saker fullt ut. T.ex. "Jag kan inte ägna mig åt fisket på ett tag eftersom jag inte fått huset skinande rent än", "Jag känner mig så ful tillsammans med mina vänner" eller "Vem vill lära känna mig som är så ointressant och tråkig?"   

Till sist kan man skriva ner sina handlingar. T.ex. "Jag struntade i att fiska hela sommaren och arbetade ständigt med att få huset så fint som möjligt", "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om" eller "Jag har gett upp hoppet om att gå ut och möta nya människor, så jag isolerar mig så mycket som det går hemma". 

Detta är en bra början på hur man kan börja arbeta med sig själv och observera hur man mår. Bara man har viljan och motivation till att förändra så är allt fullt möjligt. Fortsättningen kommer i ett lite senare inlägg.

Kram så länge!