Ett hallå såhär i vardan!

Tänkte att jag skulle slänga in lite youtubeklipp i alla fall eftersom jag för tillfället prioriterat annat framför bloggen. Får se när mitt "bloggflow" kommer tillbaka! ;) 

Ja.. verkligheten är så tråkig och jobbig när det kommer till sånt här...

Jag tror ni förstår budskapet här. Tyvärr är det så lätt och allt för vanligt att retuschering bidrar till förvrängning av verkligheten och ett sjukligt ideal att "rätta" sig efter. Det är fruktansvärt och det skär i hjärtat på mig över att se hur utseendefixeringen hämmar och begränsar många av personerna i min omgivning. Jag har läst någonstans att 100 % av bilderna som publiceras på t.ex. framsidor av tidningar,  är retuscherade. Det är inte så lätt att avgöra vad som är retuscherat eller inte och de är svårt att intala sig själv en sak när ögat säger en annan. Den mest effektivaste lösningen borde enligt mig vara att sluta retuschera eller som de i vissa länder redan börjat göra, märka de bilder som är retuscherade. 

Kram så länge!
Tove

Varför har det blivit så?

Hej.

Denna natt har jag legat och vridit och vänt mig ända till 3-3.30. Fine! Jag kunde bara inte sova och så fick det väl vara då! Istället nådde en del intressanta tankegångar mig.

Hur, när och varför har samtalsämnena mat och kroppen idag blivit så laddade? Det hela har ju eskalerat sedan min födsel och jag är ganska säker på att engagemanget i matlagning, hitta på nya recept och att förändra kroppen inte direkt kommer att minska om inte engagemanget minskar/förändras och människan kommer på att det finns viktigare saker att fokusera på.

Jag ska ju inte heller säga att jag helt är ointresserad av mat och min kropp. Jag har levt med en idiotisk ätstörning och att få ett neutralt förhållande till mat och min kropp kräver tid. Och för mig får det ta tid. 

Hur kan det vara så viktigt att veta hur andra tränar, vad de klär sina kroppar med, hur deras kroppar ser ut, att ständigt leta efter nya och lite mer exklusiva maträtter, veta hur andras matvanor ser ut, vad maten exakt innehåller osv.. 

Det är dieter hit, 1000 matlagningsprogram dit, mode här och hårda träningspass där. Det är inte klokt vad människor idag anstränger sig för att "förbättra" sig själva genom dessa bitar. Och att prata om dem kan väcka stark prestationsångest eftersom allt som har med mat och kroppen att göra blivit så pass laddade samtalsämnen. Det är ju inte heller ovanligt att bloggar baserar sitt innehåll på just dessa bitar. En person som skriver om sin vardag, sina träningspass som gett resultat, sina nya "nyttiga" recept och om sina nya snygga kläder hör till vanligheten i bloggvärlden. Hur når han eller hon ut till andra? Finns tanken; "Oj, skriver jag att jag förbränt 300 kcal och att jag bara ätit sallad och nutrilettsoppa idag så kanske jag påverkar känsliga läsare negativt"? Förmodligen inte och det menar jag inte att det alltid ska göra heller. Men det kan vara bra att veta att många människor är osäkra på sig själva då det ständigt skrivs om hur man på bästa sätt ska äta och "behandla" sin kropp. Det blir ju inte lättare när nya metoder och nya träningsformer hela tiden sätts in. 

Förvirrande.  

Jag är ganska säker på att försäljning, utbud och osäkerhet är de främsta orsakerna till varför det ser ut som det gör idag. Det säljer ju så bra då man kan lura i människan, genom reklam och media, att produkter till att sköta sitt utseende och till att ha exemplarisk kosthållning krävs för att man ska överleva och vara lycklig.  Detta kryper längre och längre ner i åldrarna och allt fler och fler engagerar sig. Man gör ju bara som alla andra. 

Läskigt.

Själv jobbar jag på att trivas med mig själv oavsett hur jag ser ut eller hur jag äter. Det går ganska bra och jag måste säga att det blivit lättare för mig att stå emot omvärldens uppmaningar till hur man ska förhålla sig till kroppen och maten. 

Frågan är om denna tragiska utveckling någonsin kommer att avta eller till och med gå tillbaka. Själv vågar jag inte tro någonting. Jag hoppas bara att vi någon gång kommer att inse vad det är vi håller på med och att vi försöker engagera oss mer i att försöka trivas med oss själva, precis som vi är. Det är väl ingen som ser positivt på de ökade antalet ätstörningar, kroppskomplex och utseendefixeringar?

  

Det är ganska intressant hur man kommer på saker på natten så där. Men det är jobbigt när man inte finner svar på sina funderingar, hur mycket man än önskade att man hade dem.

Kram så länge!

/Tove

Facebook - Ansiktsbok??

Uhh.. Slut på det intensiva och början på det roliga! Dessa två veckor då jag varit inaktiv här på bloggen har jag slitit dag ut och dag in med teori och körningar, men det var det värt! Det ledde ju till ett körkort! :D

Och nu känns det verkligen att det är sommar! Kompisar tar studenten/börjar sina semestrar, det är högsäsong på fester/träffar/event, jordgubbslådor finns tillgängliga överallt, värmen håller sig över 15, resor planeras hit och dit och allmänheten blir allmänt på bättre humör! Det positiva. Men sen finns det ju saker som kan tynga ner också. saker som man kanske inte reflekterar eller vill reflektera över, men som kan gnaga i alla fall.

Ifrågasättanden till sig själv.

Vad har jag åstadkommit? Vad borde jag göra? Vad gör alla andra?

Tänk ett scenario. Du har jobbat/pluggat hela veckan och har inte varit iväg på något eller hunnit träffa någon på ett bra tag. Du ser verkligen fram emot fikan med väninnan på lördagen! Du träffar din väninna och ni har riktigt trevligt och pratar i tre timmar om allt mellan himmel och jord. Sen kommer du hem och ska skriva ett logginlägg på facebook om din trevliga dag med väninnan. Du ska bara kolla runt lite vad som hänt de senaste dagarna.
Då får du helt plötsligt upp ögonen för hur mycket skoj alla andra har för sig! Ikväll ska din bästa vän på fest utan att ha hört av sig till dig och personen du är lite intresserad av skulle också dit. Din kusin har grillfest med 20 pers. Och tidigare på dagen hade tydligen Maja, Emma och Linnea shoppat i gallerian. Du som också hade velat följa med! Alla gör ju saker hela tiden, har riktigt roligt och verkar superlyckliga! Många av dina vänner har lagt upp extremt vackra bilder på sig själva där de fått ca 10-30 kommentarer på varje bild och 50 "likes". Därefter ser du hur många facebookvänner de flesta har jämförelse med dig. Dina 200 vänner är ju milslångt ifrån "Hannas" 550 vänner. Hur kan hon känna så många människor? Och inte hade du några nya händelser eller fått några privata meddelanden heller. Eller jo, en spelförfrågan förresten. Det var ju över 24 timmar sedan du sist loggade in! Tankarna snurrar runt och du börjar fundera på hur du ska förändra dig själv och ditt yttre för att bli lika lyckliga som dem. Träffen med din väninna känns helt plötsligt inte så upplyftande och rolig som den var för ett tag sen. Paniken över att sitta hemma en lördagskväll stiger och din plan på att kolla på en mysig film känns nu misslyckad.

Ursäkta, men det är här jag faktiskt vill uttrycka mig med "JÄVLA FACEBOOK"!

Det är så lätt att måla upp verkligheten helt fel på grund av dessa statusuppdateringar och bilder på andra som finns på hemsidan. Jag menar inte att kasta skräp på hemsidan, jag försöker bara upplysa om hur andra kan påverkas av den. Facebook är ju annars ett jättebra sätt att hålla kontakt med dem man inte träffar så ofta, att man kan fixa inbjudningar istället för att skicka brev och se vad andra har för sig lite osv... Men för många går det överstyr. Facebookberoendet är så stort idag och ungefär 70-80% av dem jag känner använder sidan dagligen. Jag läste om det här i en tidning för ett tag sen (Amelia) och där beskrev dem väldigt bra denna prestationsångest som är kopplat till Facebook.

Går du in dagligen på hemsidan och läser andras statusar, vilket förmodligen är ganska många eftersom du kanske har ca 100 upp mot 500 vänner, så får du kanske intrycket av att alla gör roliga saker hela tiden. Det är som att hjärnan automatiskt lägger ihop alla dessa roliga händelser till vad en person har för sig istället för vad 50 olika personer har för sig. Såklart det blir omöjligt att hinna med allt detta både fysiskt, ekonomiskt och tidsmässigt. Det går inte.

Och vad det gäller andras profilbilder och bilder på sig själva; det är inte många som klarar av att lägga ut en "ful" bild på sig själv. Det är så vanligt med fotoredigeringar idag och program som ex. Photoshop, Picmonkey, Picasa osv är väldigt lättillgängliga. Och det är inte alltid så lätt att se heller om en bild är redigerad eller inte. Det ligger i naturen för de flesta att visa sig från sin bästa sida .Försök att inte haka upp dig! En bild är inte så mycket mer än en bild. För mig skulle det kännas väldigt konstigt att avgöra vad jag tycker om en människa genom att endast ha tittat på vad personen skriver för små inlägg och genom att ha tittat på bilder av personen.

Alltså, Statusar, bilder m.m. är något som varje enskild betraktare uppfattar på sitt eget sätt. Du vet alltså inte hur alla mår, är som personer eller hur de lever genom att glo på deras profiler på Facebook.

Kram så länge!
/Tove

Att jämföra sig med en förvrängd verklighet!?

En sak jag gått och funderat på är hur de flesta med ätstörningar (inklusive mig själv) och personer med låg självkänsla jämför sig med andra. Enligt mina erfarenheter så ligger exempelvis ofta en enorm prestationsångest hos personer med anorexia och det gäller att vara bäst på allt! Eftersom det ligger ett sådant starkt kontrollbehov i matvanorna, hur man ser ut, motionsvanorna etc. så vill man ju uppnå "bästa" resultat. Man kan tro att lyckan ligger i hur snygg(smal) man är, hur framgångsrik man är och hur hälsosam/nyttig man är. Det är ett ideal som förstärkts i den tid vi lever i just nu och det är väldigt svårt att komma ifrån då idealet förmedlas överallt! I media, samtalsämnen bland människor m.m.

<--Dagens ideal!?

Många strävar starkt efter det här idealet, vilket ofta leder till att man jämför sig (medvetet eller omedvetet) med de smalaste, snyggaste, mest framgångsrika eller "hälsosammaste" människorna man ser/träffar. 

Det är inte ovanligt att man endast lägger märket till den ex. supersmala personen på Lindex och inte har något minne av de andra tio personerna som var där inne. Man "sollar". Som sagt är detta väldigt vanligt bland dem med ätstörningar och så klart också bland de utan ätstörning.  Detta gör att man i sin tur kan få en annan uppfattning om vad som är verklighet och pressen på sig själv att bli snygg, framgångsrik och nyttig ökar. Verkligheten blir förvrängd!

Detta är nog det som varit mitt största problem och det är långt ifrån ovanligt. Jag har själv en vän som har sagt att hon mår dåligt av att vara i "perfekta" människors närhet. Hon föredrar att umgås med människor som inte bär så mycket smink eller har snygga kläder i hennes närvaro, äter mycket mat/skräpmat och inte pratar om hur bra det går för dem på deras jobb osv. Hon blir då mer avslappnad och det är inte så konstigt att känna så här om man vanligtvis jämför sig mycket med andra. Då sänks ju nämligen det höga idealet(tillfälligt) och man slipper känna samma press och ångest just då. Men man kan ju inte begära av omgivningen att anpassa sig på detta sätt för att tillfälligt må bra. Det gäller att hitta sätt som säger att man duger som man är och att man inte behöver vara bäst på allt för att må bra. Det man mår bra av är väl ändå att känna att man duger precis som man är och ta fram det man tycker om hos sig själv? 

Jag tror inte någon ser sin bästa vän eller någon som står en nära bara som en kropp eller yta. Det är som att säga att ens favoritglass beror på hur omslagspappret ser ut. De personer du värdesätter är förhoppningsvis mycket mer än ett omslagspapper! Så börja tänka så om dig själv också i sånt fall. Vad är det du värdesätter hos din bästa vän eller partner? T.ex. att hon eller han alltid finns där, lyssnar på en, är grymt rolig att umgås med, är påhittig, nyfiken, ärlig etc...

Vänd nu på steken och fundera över varför vänner eller övriga relationer faktiskt umgås med just dig! 

Tro mig, listan kan göras lång och det handlar förmodligen om mycket mer än det tunna omslagspappret! ;)

Kram så länge!