Varför har det blivit så?

Hej.

Denna natt har jag legat och vridit och vänt mig ända till 3-3.30. Fine! Jag kunde bara inte sova och så fick det väl vara då! Istället nådde en del intressanta tankegångar mig.

Hur, när och varför har samtalsämnena mat och kroppen idag blivit så laddade? Det hela har ju eskalerat sedan min födsel och jag är ganska säker på att engagemanget i matlagning, hitta på nya recept och att förändra kroppen inte direkt kommer att minska om inte engagemanget minskar/förändras och människan kommer på att det finns viktigare saker att fokusera på.

Jag ska ju inte heller säga att jag helt är ointresserad av mat och min kropp. Jag har levt med en idiotisk ätstörning och att få ett neutralt förhållande till mat och min kropp kräver tid. Och för mig får det ta tid. 

Hur kan det vara så viktigt att veta hur andra tränar, vad de klär sina kroppar med, hur deras kroppar ser ut, att ständigt leta efter nya och lite mer exklusiva maträtter, veta hur andras matvanor ser ut, vad maten exakt innehåller osv.. 

Det är dieter hit, 1000 matlagningsprogram dit, mode här och hårda träningspass där. Det är inte klokt vad människor idag anstränger sig för att "förbättra" sig själva genom dessa bitar. Och att prata om dem kan väcka stark prestationsångest eftersom allt som har med mat och kroppen att göra blivit så pass laddade samtalsämnen. Det är ju inte heller ovanligt att bloggar baserar sitt innehåll på just dessa bitar. En person som skriver om sin vardag, sina träningspass som gett resultat, sina nya "nyttiga" recept och om sina nya snygga kläder hör till vanligheten i bloggvärlden. Hur når han eller hon ut till andra? Finns tanken; "Oj, skriver jag att jag förbränt 300 kcal och att jag bara ätit sallad och nutrilettsoppa idag så kanske jag påverkar känsliga läsare negativt"? Förmodligen inte och det menar jag inte att det alltid ska göra heller. Men det kan vara bra att veta att många människor är osäkra på sig själva då det ständigt skrivs om hur man på bästa sätt ska äta och "behandla" sin kropp. Det blir ju inte lättare när nya metoder och nya träningsformer hela tiden sätts in. 

Förvirrande.  

Jag är ganska säker på att försäljning, utbud och osäkerhet är de främsta orsakerna till varför det ser ut som det gör idag. Det säljer ju så bra då man kan lura i människan, genom reklam och media, att produkter till att sköta sitt utseende och till att ha exemplarisk kosthållning krävs för att man ska överleva och vara lycklig.  Detta kryper längre och längre ner i åldrarna och allt fler och fler engagerar sig. Man gör ju bara som alla andra. 

Läskigt.

Själv jobbar jag på att trivas med mig själv oavsett hur jag ser ut eller hur jag äter. Det går ganska bra och jag måste säga att det blivit lättare för mig att stå emot omvärldens uppmaningar till hur man ska förhålla sig till kroppen och maten. 

Frågan är om denna tragiska utveckling någonsin kommer att avta eller till och med gå tillbaka. Själv vågar jag inte tro någonting. Jag hoppas bara att vi någon gång kommer att inse vad det är vi håller på med och att vi försöker engagera oss mer i att försöka trivas med oss själva, precis som vi är. Det är väl ingen som ser positivt på de ökade antalet ätstörningar, kroppskomplex och utseendefixeringar?

  

Det är ganska intressant hur man kommer på saker på natten så där. Men det är jobbigt när man inte finner svar på sina funderingar, hur mycket man än önskade att man hade dem.

Kram så länge!

/Tove

Facebook - Ansiktsbok??

Uhh.. Slut på det intensiva och början på det roliga! Dessa två veckor då jag varit inaktiv här på bloggen har jag slitit dag ut och dag in med teori och körningar, men det var det värt! Det ledde ju till ett körkort! :D

Och nu känns det verkligen att det är sommar! Kompisar tar studenten/börjar sina semestrar, det är högsäsong på fester/träffar/event, jordgubbslådor finns tillgängliga överallt, värmen håller sig över 15, resor planeras hit och dit och allmänheten blir allmänt på bättre humör! Det positiva. Men sen finns det ju saker som kan tynga ner också. saker som man kanske inte reflekterar eller vill reflektera över, men som kan gnaga i alla fall.

Ifrågasättanden till sig själv.

Vad har jag åstadkommit? Vad borde jag göra? Vad gör alla andra?

Tänk ett scenario. Du har jobbat/pluggat hela veckan och har inte varit iväg på något eller hunnit träffa någon på ett bra tag. Du ser verkligen fram emot fikan med väninnan på lördagen! Du träffar din väninna och ni har riktigt trevligt och pratar i tre timmar om allt mellan himmel och jord. Sen kommer du hem och ska skriva ett logginlägg på facebook om din trevliga dag med väninnan. Du ska bara kolla runt lite vad som hänt de senaste dagarna.
Då får du helt plötsligt upp ögonen för hur mycket skoj alla andra har för sig! Ikväll ska din bästa vän på fest utan att ha hört av sig till dig och personen du är lite intresserad av skulle också dit. Din kusin har grillfest med 20 pers. Och tidigare på dagen hade tydligen Maja, Emma och Linnea shoppat i gallerian. Du som också hade velat följa med! Alla gör ju saker hela tiden, har riktigt roligt och verkar superlyckliga! Många av dina vänner har lagt upp extremt vackra bilder på sig själva där de fått ca 10-30 kommentarer på varje bild och 50 "likes". Därefter ser du hur många facebookvänner de flesta har jämförelse med dig. Dina 200 vänner är ju milslångt ifrån "Hannas" 550 vänner. Hur kan hon känna så många människor? Och inte hade du några nya händelser eller fått några privata meddelanden heller. Eller jo, en spelförfrågan förresten. Det var ju över 24 timmar sedan du sist loggade in! Tankarna snurrar runt och du börjar fundera på hur du ska förändra dig själv och ditt yttre för att bli lika lyckliga som dem. Träffen med din väninna känns helt plötsligt inte så upplyftande och rolig som den var för ett tag sen. Paniken över att sitta hemma en lördagskväll stiger och din plan på att kolla på en mysig film känns nu misslyckad.

Ursäkta, men det är här jag faktiskt vill uttrycka mig med "JÄVLA FACEBOOK"!

Det är så lätt att måla upp verkligheten helt fel på grund av dessa statusuppdateringar och bilder på andra som finns på hemsidan. Jag menar inte att kasta skräp på hemsidan, jag försöker bara upplysa om hur andra kan påverkas av den. Facebook är ju annars ett jättebra sätt att hålla kontakt med dem man inte träffar så ofta, att man kan fixa inbjudningar istället för att skicka brev och se vad andra har för sig lite osv... Men för många går det överstyr. Facebookberoendet är så stort idag och ungefär 70-80% av dem jag känner använder sidan dagligen. Jag läste om det här i en tidning för ett tag sen (Amelia) och där beskrev dem väldigt bra denna prestationsångest som är kopplat till Facebook.

Går du in dagligen på hemsidan och läser andras statusar, vilket förmodligen är ganska många eftersom du kanske har ca 100 upp mot 500 vänner, så får du kanske intrycket av att alla gör roliga saker hela tiden. Det är som att hjärnan automatiskt lägger ihop alla dessa roliga händelser till vad en person har för sig istället för vad 50 olika personer har för sig. Såklart det blir omöjligt att hinna med allt detta både fysiskt, ekonomiskt och tidsmässigt. Det går inte.

Och vad det gäller andras profilbilder och bilder på sig själva; det är inte många som klarar av att lägga ut en "ful" bild på sig själv. Det är så vanligt med fotoredigeringar idag och program som ex. Photoshop, Picmonkey, Picasa osv är väldigt lättillgängliga. Och det är inte alltid så lätt att se heller om en bild är redigerad eller inte. Det ligger i naturen för de flesta att visa sig från sin bästa sida .Försök att inte haka upp dig! En bild är inte så mycket mer än en bild. För mig skulle det kännas väldigt konstigt att avgöra vad jag tycker om en människa genom att endast ha tittat på vad personen skriver för små inlägg och genom att ha tittat på bilder av personen.

Alltså, Statusar, bilder m.m. är något som varje enskild betraktare uppfattar på sitt eget sätt. Du vet alltså inte hur alla mår, är som personer eller hur de lever genom att glo på deras profiler på Facebook.

Kram så länge!
/Tove

Med fötterna på rätt väg

Denna dag vaknade jag med en ovanlig känsla. 


En känsla av att vara avslappnad och tillfreds.


Inte prestera i vare sig det ena eller det andra. 


Inte behöva gå upp för att förbättra något. 


Jag går upp för att njuta, leva och lära.

Jag känner verkligen efter och lyssnar till mitt inre. Vad mår jag bra av att göra denna söndag?
Jag kom fram till att det som passade mig bäst var att sitta i solen med en bok och äta rabarberpaj med vaniljsås. Jag har ignorerat mina tankar som tidigare sagt att "du är lat som inte är ute och rör på dig/gör saker varje dag", "paj kan du ju inte äta om du ätit kladdkaka dagen innan!" eller "Jag måste hålla mig sysselsatt hela tiden och städa/sköta om mitt utseende/gå promenader/laga mat etc. Annars är jag ju ingenting."

Det glädjer mig faktiskt mycket mer av att strunta i dem. Vad tillför mig? Ingenting! De är som falska vänner, som kommer att sticka kniven i ryggen på mig så fort jag vänder mig om. Dessa monster förhindrar liv.

Att jag nu känner mig som Tove igen och kan se mig som en helhet, det gör mig till en mäktig krigare. En krigare som vet hur man kämpar på bästa sätt då jag samlat på mig rätt sorts vapen och tränat mig på att använda dem.

~

Jag hade ett par vänner över igår kväll som står mig mycket nära. Jag märkte verkligen att jag inte tänkte på hur jag såg ut, vad jag gjorde/hur jag uppfattades eller vad jag åt. Jag kunde ge så mycket mer av mitt riktiga jag och kände mig så tillfreds med mig själv att jag vågade göra saker jag aldrig kunde tänka mig att göra under den tiden jag var sjuk!

Det är stort. Riktigt stort.

Det handlar om att jag faktiskt accepterar mig själv. Det jag gör och det som jag visar utåt är okej. Mer än okej.

Jag till och med börjar tycka riktigt bra om mig. Det är alltså en ny väg jag funnit, som gör det möjligt för mig att fritt få vandra barfota. Inte tränga mina fötter i ett par obekväma, trånga och högklackade skor bara för att få dem att verka graciösa. Det som verkligen är graciöst är att mina fötter slipper alla skavsår eller tvingas gå som på styltor. De får vandra fritt och känna gräset kittla mellan tårna.

Det är inte lätt hitta denna väg. Ibland är det enda sättet att gå fel väg för att sedan vända tillbaka och finna den rätta vägen.

Kram så länge!
/ Tove

Uppmuntranden är aldrig fel!

Nu känner jag verkligen att det var länge sen jag gjorde något logginlägg. Anledningen är långa arbetsdagar, fester och övernattningar m.m. Så jag har inte varit hemma så mycket med andra ord. Mina inlägg kräver även en del tid, men det kanske går fortare ju mer van man blir :)

Till att börja med tänkte jag rekommendera en tv-serie som heter Suburgatory. Den är verkligen hysterisk rolig och innehåller samtidigt saker som man kan relatera till "att duga som man är".

Den 16/17-åriga huvudpersonen heter Tessa som med sin pappa flyttar till en förort från New York. Anledningen är att pappan vill skydda sin dotter från saker han anser farliga, t.ex. sex, droger m.m. Men då de flyttar till deras nya hem så märker de att stället inte riktigt var som de hade trott. I förorten stöter Tessa på en hel del ytliga mammor och ungdomar som bantar, genomgår plastikoperationer och som ser yta, pengar och status som bland det viktigaste som finns i livet. Det häftiga med hela serien är att Tessa knappt bryr sig eller påverkas av dessa ytliga människor. Hon kan vara sig själv till 100% och tycker deras sätt att bete sig på är omoget och larvigt. Kan jag själv hålla med om. Det är ganska skönt att se en människa slappna av på det sättet och att hon faktiskt visar att hon är nöjd med sig själv utan att banta sig till en pinne, sminka sig extremt mycket eller vise versa. Jag älskar den i alla fall!

För övrigt så känner jag att någonting har hänt med mig på sista tiden.. 

Jag tror jag har tagit ett steg LÄNGRE från min ätstörning och mina komplex! Visserligen har jag varit utskriven från sjukhuset sedan 8 månader tillbaka, men tankar, svackor, bakslag m.m. har ändå funnits där. I princip alla som genomlidit en ätstörning stöter på motgångar innan man kan kalla sig helt frisk. Det är en del av friskutvecklingen! Se dessa motgångar som erfarenheter. Har man kommit så pass långt att man kan ta till sig dessa typer av lärdomar och se sig själv utifrån med ett logiskt perspektiv, då har man kommit riktigt långt!
Egentligen tycker jag att man bör vara väldigt försiktig med att kalla sig frisk eftersom det kan vara en grej som får en att sluta arbeta med sig själv, vilket kan vara farligt. Om mig själv så väljer jag att säga varken eller.

Hur som helst så är jag just nu mer medveten om de sjuka idealen och vad som är en frisk väg resp. en sjuk väg.

Såhär sprudlande och spontan har jag inte varit på länge! :) Jag känner t.ex. inte att jag behöver tänka lika mycket på vad eller när jag äter. Vad spelar det för roll om jag ätit yoghurt tre gånger om dan? jag tror inte att jag går sönder. Kanske var det min kropp som talade om för mig att jag hade brist på kalcium? Och ännu mindre får jag ångest för att ha ätit godis/glass/kakor än vad jag hade för ca två månader sen då jag befann mig i en svacka. En av de stora anledningarna till det är faktiskt att jag äter mer än förut, alltså det min kropp behöver, vilket gör att kroppen kan producera endorfiner, hormoner och energi. Alltså får jag mer ork, bättre koncentration och känner av mer positiva känslor. Möjligheterna till att må allmänt bättre ökar, bara man anstränger sig lite!

Måste säga att jag verkligen tar vara på detta och jag är mer motiverad än någonsin till att aldrig sluta ta hand om mig själv.

Kram på er så länge!

Härligt!

Det känns så skönt att komma igång med det här nu! I snart ett år har jag tänkt på att starta upp en blogg som på olika sätt går ut på att jobba med sin självkänsla. Jag hade även tänkt ta upp en del om ätstörningar eftersom det är en bit jag håller på att lämna nu. 

Jag är en person som alltid stöttat andra genom saker och ser detta som något spännande och nytt. Jag gör detta både för andras och min egen skull. Ingen ska behöva känna det som säger att man är värd mindre än andra eller att man inte duger. Vad leder det till? Jo, att man på olika områden begränsar sig och tvingas "smyga" sig genom vardagen. Känner någon igen sig? Det kan handla om att man kanske inte vågar säga det man egentligen tycker i en stor grupp, att inte våga gå på det där nya friskispasset eftersom man är rädd att göra bort sig eller att man köper vindruvor istället för choklad som man egentligen är sugen på, bara för att de andra i sällskapet köper frukt. Det är som att hela tiden bära med sig en tung kasse kläder med olika färger och sedan byta plagg allteftersom väggarna byter färg. Den kassen är förstås väldigt klumpig och tung att bära runt på hela dagarna och det är väldigt få som vill leva sitt liv som en kameleont. Att leva i en anpassning. 

Är ingen van bloggerska och har aldrig i hela mitt liv bloggat, så det kanske kommer ta ett tag innan jag får flyt på det hela. Men jag lär mig! 

Kram så länge!