Varför har det blivit så?

Hej.

Denna natt har jag legat och vridit och vänt mig ända till 3-3.30. Fine! Jag kunde bara inte sova och så fick det väl vara då! Istället nådde en del intressanta tankegångar mig.

Hur, när och varför har samtalsämnena mat och kroppen idag blivit så laddade? Det hela har ju eskalerat sedan min födsel och jag är ganska säker på att engagemanget i matlagning, hitta på nya recept och att förändra kroppen inte direkt kommer att minska om inte engagemanget minskar/förändras och människan kommer på att det finns viktigare saker att fokusera på.

Jag ska ju inte heller säga att jag helt är ointresserad av mat och min kropp. Jag har levt med en idiotisk ätstörning och att få ett neutralt förhållande till mat och min kropp kräver tid. Och för mig får det ta tid. 

Hur kan det vara så viktigt att veta hur andra tränar, vad de klär sina kroppar med, hur deras kroppar ser ut, att ständigt leta efter nya och lite mer exklusiva maträtter, veta hur andras matvanor ser ut, vad maten exakt innehåller osv.. 

Det är dieter hit, 1000 matlagningsprogram dit, mode här och hårda träningspass där. Det är inte klokt vad människor idag anstränger sig för att "förbättra" sig själva genom dessa bitar. Och att prata om dem kan väcka stark prestationsångest eftersom allt som har med mat och kroppen att göra blivit så pass laddade samtalsämnen. Det är ju inte heller ovanligt att bloggar baserar sitt innehåll på just dessa bitar. En person som skriver om sin vardag, sina träningspass som gett resultat, sina nya "nyttiga" recept och om sina nya snygga kläder hör till vanligheten i bloggvärlden. Hur når han eller hon ut till andra? Finns tanken; "Oj, skriver jag att jag förbränt 300 kcal och att jag bara ätit sallad och nutrilettsoppa idag så kanske jag påverkar känsliga läsare negativt"? Förmodligen inte och det menar jag inte att det alltid ska göra heller. Men det kan vara bra att veta att många människor är osäkra på sig själva då det ständigt skrivs om hur man på bästa sätt ska äta och "behandla" sin kropp. Det blir ju inte lättare när nya metoder och nya träningsformer hela tiden sätts in. 

Förvirrande.  

Jag är ganska säker på att försäljning, utbud och osäkerhet är de främsta orsakerna till varför det ser ut som det gör idag. Det säljer ju så bra då man kan lura i människan, genom reklam och media, att produkter till att sköta sitt utseende och till att ha exemplarisk kosthållning krävs för att man ska överleva och vara lycklig.  Detta kryper längre och längre ner i åldrarna och allt fler och fler engagerar sig. Man gör ju bara som alla andra. 

Läskigt.

Själv jobbar jag på att trivas med mig själv oavsett hur jag ser ut eller hur jag äter. Det går ganska bra och jag måste säga att det blivit lättare för mig att stå emot omvärldens uppmaningar till hur man ska förhålla sig till kroppen och maten. 

Frågan är om denna tragiska utveckling någonsin kommer att avta eller till och med gå tillbaka. Själv vågar jag inte tro någonting. Jag hoppas bara att vi någon gång kommer att inse vad det är vi håller på med och att vi försöker engagera oss mer i att försöka trivas med oss själva, precis som vi är. Det är väl ingen som ser positivt på de ökade antalet ätstörningar, kroppskomplex och utseendefixeringar?

  

Det är ganska intressant hur man kommer på saker på natten så där. Men det är jobbigt när man inte finner svar på sina funderingar, hur mycket man än önskade att man hade dem.

Kram så länge!

/Tove

Hur var det med det där att skratta?

Det har varit en sååå underbar och varm vecka! Vädret har verkligen överträffat sig själv och det får gärna fortsätta stråla om det har lust med det! Har inte kunnat låta bli att bre ut en filt på gräsmattan med favoritboken och ett glas saft!

Tidigare idag när jag rotade runt lite bland lådor så hittade jag en bild på mig själv som liten där jag gör just den där grimasen! Den som verkligen visar min humoristiska sida. Jag kommer på mig själv med att börja asgarva och tänker sedan tillbaka på hur "flummig" jag var som liten! Jag var en riktig storskojare som mer än gärna skrattade åt mina egna skämt, även om ingen annan gjorde det. Men inte gjorde det väl mig något, haha!

Tyvärr förlorade jag den delen av mig då mobbningen, depressionen och anorexin satte sina mer allvarliga spår i mig. Till slut kritiserade jag ju i stort sett allt som jag gjorde och kände att det inte var okej att vara mig själv.

Och ja, humorn var nog den del som tog mest stryk.

Jag tror den började avta i ettan-tvåan av gymnasiet då jag också var deprimerad och anorexin började ta form. Kombinationen av undervikt, näringsbrist, trötthet och en extrem stressig tillvaro gjorde att jag förlorade viktiga delar. Delar som måste finnas med för att spontana och äkta skratt ska komma.

Glädje

Ro

Ork

Näring

&

Tillåtelse till att skratta

Jag vet inte hur många kommentarer jag fick om att jag såg trött och sjuk ut. Det var inte ofta jag log och jag tog det mesta på allt för stort allvar.

För nästan ett år sen tog jag faktiskt tag i det här och började gå in regelbundet på youtube för att kolla på roliga klipp. Ja det finns ju en hel del sådana. Jag märkte mer och mer hur jag uppskattade dessa klipp och började faktiskt att skratta till de flesta. Helt från hjärtat. Det roliga var att jag inte alls var beredd på det och jag behövde ingen annan bredvid mig för att få igång skrattet. Mina skratt kom ju naturligt! Ingen fokusering! Innan behövde jag oftast fokusera på när det var lämpligt att skratta med andra. Ofta ledde det till att jag tänkte för mycket och endast kunde dela med mig av några få halvkvävda skratt.

Även om jag fortfarande kämpar med min humor och spontanitet(ja, det krävs eftersom jag varit så hård mot mig själv under flera år) så kommer jag på mig mer och mer med att skratta åt saker som jag vet att det kanske bara är jag som skrattar åt.

För mig är humorn en väldigt viktig del av livet och den finns där för mig för att jag ska må bra. Ingen har dålig humor. Det finns bara den som passar för just dig och för att du ska må bra. Ingen person kan skratta åt exakt samma saker eller tycka att saker är exakt lika roligt som någon annan.

Det finns bara den humor som är skräddarsydd för just dig och den är verkligen värd att tas vara på.

Kram så länge!
/Tove

Tänk om, tänk om, tänk om!!!

Det har varit full rulle hela veckan kan man säga. Har knappt varit hemma, så därav mina glesa logginlägg. Men i alla fall..

Jag tänkte ägna detta inlägg åt alla er som ofta oroar sig för saker. Till alla som inte riktigt känner ro i kroppen, har svårt för att slappna av och tänker "tänk om, tänk om tänk om!" ett antal gånger om dagen.. För många hindrar oron att leva det liv de egentligen vill leva.

Hur ofta kan det inte vara då man ligger inför nattens sömn och bara rullar från sida till sida? Rygg, ben och armar blir klibbiga, hjärtslagen känns hårda och snabba och det är en virvelvind slår runt i huvudet.. Det tar så mycket mer energi än vad det hjälper att tänka dem. Tankarna kan ge spänningar, värk, sömnproblem och t.o.m. skapa rädsla, nedstämdhet och ge andra olusttankar.

Tråkigt och många gånger HEMSKT.

Människan badar i tankar och många har ingen aning om hur mycket tankeverksamhet som faktiskt pågår i hjärnan. Det är känslor, kroppsförminnelser, tankar, minnen sinnesintryck m.m.som passerar hjärnan hela tiden. Även på natten då vi drömmer. Där är det heller inte är ovanligt att oron biter sig fast.

Vill man jobba med sin oro och känner att det skulle vara skönt att släppa lite tyngd från axlarna så ska man inte tro att det kommer att handla om att utplåna de negativa tankarna och bara tänka positivt för att få ett bättre liv. Man ska helst inte tänka tankana som positiva eller negativa alls. Det hela handlar om att HANTERA de tankar som du har, vilka de än är.

Helst vill många nog bara "stänga av huvudet" och har säkert försökt. Här tas ofta tv:n, alkohol, tabletter etc. till som hjälpmedel. Det KAN ju såklart hjälpa på kort sikt, men på lång? Väldigt sällan fungerar dessa bedövande och distraherande hjälpmedel på lång sikt och många börjar om på ruta ett igen. MINST. Är det inte då bättre att pröva möta sina tankar på ett annat sätt och faktiskt hantera dem istället?

Ofta försöker man förstå och lösa problem i sina orostankar och det är ju inget fel med det i och för sig... Men ibland GÅR det verkligen inta att förstå och lösa allt. Så är det bara. Det går t.ex. inte att veta om den nya arbetsuppgiften passar eller inte om man aldrig har prövat den. Och för alla problem som inte går att problemlösas behöver man hitta strategier. Är det ett problem som går att lösa, så brukat jag skriva upp och följa en lista, som ser ut ungefär så här:

1. Definera problemet
2. Hitta på olika lösningar
3. välja en av lösningarna
4. planera och genomför lösningen
5. Utvärdera (funkade det inte så hoppa tillbaka till 3)

Men ofta leder försök till att hitta på lösningar istället till ältanden och problemtankar. 

Något som ofta har stor betydelse då vi oroar oss är att vi har värderande tankar. Ett bra exempel på en värderande tanke då vi kanske iakttar en odiskad kaffekopp på jobbet är att man tänker "En ful tråkig kopp med äckligt gammalt kaffe i" istället för "En vit porslinskopp med kaffefläckar på och med kallt kaffe i."

Och hur ofta är det inte man värderar sig själv???

Ibland kan det faktiskt vara till stor fördel att tänka faktiska beskrivningar istället för värderande. Inte sätta snyggast, sämre, värre, bättre etc. framför allt. Jag menar inte att man ska ta bort värderande ord/tankar helt eftersom det är omöjligt, men man kan försöka tänka och se saker på båda sätt. Har man nu t.ex. spanat in en snygg kille/tjej så kan man ju faktiskt pröva att beskriva den här personen på ett faktiskt sätt istället för på ett värderande sätt. För att se hur hjärnan arbetar på dessa olika sätt. Eller ännu bättre - att beskriva sig själv, helt utan värderande tankar. :)

Observera istället!

Det är just detta som är ett av det viktigaste stegen om man ska lära sig att hantera sina tankar - genom att se och observera sina tankar som de är, just i stunden de kommer.

Pröva att lyssna till 3 olika ljud du hör just nu och skriv ner dem. 

Pröva sedan att lägga märke till 3 tankar du har just nu och skriv ner dem.

Var det svårt eller tog det lång tid? Gör det igen. Detta går aldrig att göra för mycket! Gör det så många gånger att du känner att du har ett par perspektivglasögon på dig och att du kan lägga märke till dina tankar du har just nu på samma sätt som du lägger märke till de sakerna du hör just nu.

Lägg bara märke till och försök att inte påverka. Låt dessutom bli att kommentera, värdera eller ha åsikter om dina tankar. Lyssna bara på dem en stund. Och kom ihåg, det finns inget rätt eller fel här! Det är DIN upplevelse och det kan vara svårt. Låt det i så fall få vara det och gör sedan om det igen.

SÅ! istället för att ta bort eller förändra oroliga tankar, låt dem vara. De är bara tankar. Bara för att din hjärna producerar dem så betyder det inte att de stämmer.

Kram så länge! 

/Tove

Fortsättning - Prestationsångest

Att minska på sin starka prestationsångest är verkligen inget som sker över en natt. Det krävs mycket tid och arbete till både övningar, att läsa fakta och utsätta sig för jobbiga situationer. Det gäller att ha motivation, tålamod och tid för att få arbetet hållbart. Är man en stressad person med mycket omkring sig så gäller det först och främst att lära sig varva ner och hitta tid, så man lättare kan sätta sig in i att ta hand om sig själv. Man får faktiskt prioritera!   

Första delen jag vill att ni läser hittar ni här:  http://dudugerprecissomduar.blogspot.se/2012/04/prestationsangest-en-livsdodare.html

Har man nu kommit fram till att man har stark press på att känna att man måste vara på ett visst sätt och klara av allt som står i ens väg så är det toppenbra! Kan man också säga till sig själv att "jag har lätt för att få prestationsångest" har man nått en acceptans till det hela. Acceptans är ett av de första och viktigaste stegen i att arbeta med ett bättre välmående(ja, ni förstår förmodligen att förnekelse inte leder så långt..)

Det är nu övningar och nya sätt att tänka kommer in. Börja med att ta fram en del känslor och tankar som gör att du hindras i vardagen och då kanske handlingarna blir annorlunda än vad du tänkt dig. 

T.ex. Situation:  "Dina bästa vänner kommer över på middag", 

De automatiska tankarna kanske blir: "Jag är så ful tillsammans med mina vänner", "De tycker säkert jag är tjock som äter så mycket"  

Känslorna kan vara:   "Obehag, ledsamhet och osäkerhet" 

Beteendet/konsekvenserna: "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om", "Jag åt bara hälften av vad jag egentligen ville äta." 

Pröva först med att komma på 3 liknande exempel från din vardag. Tänk på att detta inte är någon uppgift du ska prestera i, det är det vi ska komma ifrån. Du gör detta för DIN skull och att ta lite i taget är en bra strategi för att detta inte ska kännas övermäktigt. Ta max 20 min!

Byt nu ut de automatiska tankarna! T.ex. "Att jag nu känner och tycker att jag är ful, behöver inte betyda att det är en sanning. Eftersom jag har prestationsångest så fokuserar jag mycket på småsaker som omgivningen förmodligen inte alls lägger märke till", "Lycka eller värde på person kan aldrig mätas i skönhet", "Jag äter det jag behöver för att må bra", "Det finns inget som är för mycket om min kropp säger att den är hungrig och behöver mat. Jag kan lita på att den talar om när den har fått tillräckligt." 

Känslorna kanske blir: "Lättnad, styrka och trygghet"

Beteendet/konsekvenserna: "Jag förbättrar både acceptansen och synen på mig själv", "Jag kan fokusera mer på det roliga och äta som jag ska för att må bra."    

Att göra detta ca 1-2 gånger i veckan under 4 veckors tid är ingen dum idé! Jag har själv gjort det, vilket fungerat väldigt bra! :) Detta var nämligen något jag gjorde en hel del då jag gick i behandling för anorexia och det har gett stora resultat!

Bara att höra av er om ni har frågor, synpunkter eller vill ha fler exempel! 

Kram så länge!

30 förslag på aktiviteter när man varvar ner och tar hand om sig själv!

Det är viktigt att göra saker för sig själv.. Att känna efter hur man mår och vad man känner för att göra. Visst är vissa dagar mer hektiska än andra, men att i alla fall planera in 30 min för sig själv varje dag är det minsta man kan göra! 

Helst är 30 min minimum.

Jag kommer ihåg hur hemskt jag mådde i min gymnasietid! :S Mina dagar bestod i stort sett av plugg, plugg.. och plugg! 

Först en hektisk skoldag, sedan kom jag hem till middagen och efter det var det plugg till 22 + Godnatt. Det var på den tiden jag var mer sjuk och stressad, vilket gjorde att jag glömde bort mina behov. Vad som faktiskt gör det värdefullt för MIG att leva! 

Det känns lyxigt att jag blivit så insiktsfull och att jag idag kan känna av när det blir för mycket av det mögliga brödet! ;)

Nog om det! Här är mina 30 personliga favoriter på saker att göra då man spenderar tid med sig själv och varvar ner:

1. Planera semesterresor
2. Köpa saker till sig själv
3. Måla/teckna/fotografera/filma osv
4. Läsa böcker
5. Andas lugnt 
6. Lösa korsord
7. Umgås med djur
8. Samtala med en vän
9. Baka något
10. Spela instrument (jag spelar då helst keyboard)
11. Träffa vänner
12. Sjunga
13. Lägga en make-up/Göra en frisyr på sig själv
14. Titta på vilda djur
15. Sitta i solen(om det är någon sol ute)
16. Planera eller organisera något(ex en fest hemma, utflykt, shopping osv)
17. Lyssna till naturens ljud
18. Lyssna på radio
19. Få eller ge massage
20. Köpa något till familjen/en vän/partnern 
21. Gå på bio
22. Göra småjobb i hemmet(plocka, diska osv)
23. Titta på youtube
24. Skriva dagbok
25. Göra avslappningsövningar
26. Lyssna på musik
27. Gå på en promenad
28. Skriva ett brev eller meddelande till någon
29. Sticka/virka, brodera eller sy
30. Gå på fik eller restaurang

Hoppas dessa förslag hjälper!

Kram så länge!

Att jämföra sig med en förvrängd verklighet!?

En sak jag gått och funderat på är hur de flesta med ätstörningar (inklusive mig själv) och personer med låg självkänsla jämför sig med andra. Enligt mina erfarenheter så ligger exempelvis ofta en enorm prestationsångest hos personer med anorexia och det gäller att vara bäst på allt! Eftersom det ligger ett sådant starkt kontrollbehov i matvanorna, hur man ser ut, motionsvanorna etc. så vill man ju uppnå "bästa" resultat. Man kan tro att lyckan ligger i hur snygg(smal) man är, hur framgångsrik man är och hur hälsosam/nyttig man är. Det är ett ideal som förstärkts i den tid vi lever i just nu och det är väldigt svårt att komma ifrån då idealet förmedlas överallt! I media, samtalsämnen bland människor m.m.

<--Dagens ideal!?

Många strävar starkt efter det här idealet, vilket ofta leder till att man jämför sig (medvetet eller omedvetet) med de smalaste, snyggaste, mest framgångsrika eller "hälsosammaste" människorna man ser/träffar. 

Det är inte ovanligt att man endast lägger märket till den ex. supersmala personen på Lindex och inte har något minne av de andra tio personerna som var där inne. Man "sollar". Som sagt är detta väldigt vanligt bland dem med ätstörningar och så klart också bland de utan ätstörning.  Detta gör att man i sin tur kan få en annan uppfattning om vad som är verklighet och pressen på sig själv att bli snygg, framgångsrik och nyttig ökar. Verkligheten blir förvrängd!

Detta är nog det som varit mitt största problem och det är långt ifrån ovanligt. Jag har själv en vän som har sagt att hon mår dåligt av att vara i "perfekta" människors närhet. Hon föredrar att umgås med människor som inte bär så mycket smink eller har snygga kläder i hennes närvaro, äter mycket mat/skräpmat och inte pratar om hur bra det går för dem på deras jobb osv. Hon blir då mer avslappnad och det är inte så konstigt att känna så här om man vanligtvis jämför sig mycket med andra. Då sänks ju nämligen det höga idealet(tillfälligt) och man slipper känna samma press och ångest just då. Men man kan ju inte begära av omgivningen att anpassa sig på detta sätt för att tillfälligt må bra. Det gäller att hitta sätt som säger att man duger som man är och att man inte behöver vara bäst på allt för att må bra. Det man mår bra av är väl ändå att känna att man duger precis som man är och ta fram det man tycker om hos sig själv? 

Jag tror inte någon ser sin bästa vän eller någon som står en nära bara som en kropp eller yta. Det är som att säga att ens favoritglass beror på hur omslagspappret ser ut. De personer du värdesätter är förhoppningsvis mycket mer än ett omslagspapper! Så börja tänka så om dig själv också i sånt fall. Vad är det du värdesätter hos din bästa vän eller partner? T.ex. att hon eller han alltid finns där, lyssnar på en, är grymt rolig att umgås med, är påhittig, nyfiken, ärlig etc...

Vänd nu på steken och fundera över varför vänner eller övriga relationer faktiskt umgås med just dig! 

Tro mig, listan kan göras lång och det handlar förmodligen om mycket mer än det tunna omslagspappret! ;)

Kram så länge!

Prestationsångest - En livsdödare

De allra flesta av oss är i olika sammanhang rädda för att misslyckas. Det är helt naturligt och inte alls konstigt. Kanske är man rädd för att den nya maträtten man ska pröva tillaga till en fest blir en katastrof eller att man gör bort sig på en föreläsning? Enligt mig är det inget fel med att känna rädsla inför dessa saker, eftersom det är så fullt naturligt. Det man ska vara observant på är ifall man känner stark oro inför vad andra tycker om en eller ifall man bryter ihop fullständigt efter att ha misslyckats.

"Tänk om de tycker att jag är skittråkig på festen!?", "De kommer säkert tycka att jag är tjock som ätit chips tre dagar i rad" eller "De tycker säkert att jag ser ut som en giraff i klackskor, så lång som jag är!" Låter man dessa typer av tankar trycka ner och hindra en från att göra det som man verkligen vill så tycker jag att det är ett tecken på att man behöver jobba med sig själv. Misslyckas gör vi ju alla i livet och det är då väldigt viktigt att man inte trycker ner sig själv utan visar sig omtanke och stöttning.

Jag har själv haft så mycket problem med prestationsångest, vilket fått mig att må väldigt dåligt. Exempelvis så pressade jag mig väldigt hårt i skolan. Fick jag inte MVG eller var bland de 3 bästa i klassen så var jag inte tillräckligt bra. Förstod ni? Fick inte mitt arbete betyget MVG så var inte jag bra. Vad resulterade det här i då? Jo, att jag ägnade överdrivet mycket tid till att plugga och pressa mig själv hårt. Jag sköt bort allt som jag tyckte var roligt och ägnade mig istället åt att plugga och göra sysslor så att jag fick känna mig "duktig". Jag kände mig knappast lycklig eller hann njuta av mina höga betyg som jag ändå fick. Eftersom jag inte gjorde saker som fick mig att må bra så visste jag ju knappt vad som var "må bra" till slut. Tänk att jag faktiskt under en ganska lång tid utgick från att det jag gjorde, satte ett slags värde på mig. Detta är ju också något som varit starkt kopplat till min ätstörning. Idag kan jag se dessa kopplingar och ställer mycket mindre krav på mig själv än vad jag gjorde då.      

Vad kan man göra då?

Jag tycker att man kan ägna sig en liten stund först och främst åt att skriva ner saker som är värdefullt i livet. Det kan t.ex. vara fiskehobbyn, vännerna, att träffa nya människor m.m. 

Efter det kan man skriva ner tankar man haft under de två senaste veckorna som kanske har hindrat en från att nå dessa betydelsefulla saker fullt ut. T.ex. "Jag kan inte ägna mig åt fisket på ett tag eftersom jag inte fått huset skinande rent än", "Jag känner mig så ful tillsammans med mina vänner" eller "Vem vill lära känna mig som är så ointressant och tråkig?"   

Till sist kan man skriva ner sina handlingar. T.ex. "Jag struntade i att fiska hela sommaren och arbetade ständigt med att få huset så fint som möjligt", "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om" eller "Jag har gett upp hoppet om att gå ut och möta nya människor, så jag isolerar mig så mycket som det går hemma". 

Detta är en bra början på hur man kan börja arbeta med sig själv och observera hur man mår. Bara man har viljan och motivation till att förändra så är allt fullt möjligt. Fortsättningen kommer i ett lite senare inlägg.

Kram så länge!