Varför har det blivit så?

Hej.

Denna natt har jag legat och vridit och vänt mig ända till 3-3.30. Fine! Jag kunde bara inte sova och så fick det väl vara då! Istället nådde en del intressanta tankegångar mig.

Hur, när och varför har samtalsämnena mat och kroppen idag blivit så laddade? Det hela har ju eskalerat sedan min födsel och jag är ganska säker på att engagemanget i matlagning, hitta på nya recept och att förändra kroppen inte direkt kommer att minska om inte engagemanget minskar/förändras och människan kommer på att det finns viktigare saker att fokusera på.

Jag ska ju inte heller säga att jag helt är ointresserad av mat och min kropp. Jag har levt med en idiotisk ätstörning och att få ett neutralt förhållande till mat och min kropp kräver tid. Och för mig får det ta tid. 

Hur kan det vara så viktigt att veta hur andra tränar, vad de klär sina kroppar med, hur deras kroppar ser ut, att ständigt leta efter nya och lite mer exklusiva maträtter, veta hur andras matvanor ser ut, vad maten exakt innehåller osv.. 

Det är dieter hit, 1000 matlagningsprogram dit, mode här och hårda träningspass där. Det är inte klokt vad människor idag anstränger sig för att "förbättra" sig själva genom dessa bitar. Och att prata om dem kan väcka stark prestationsångest eftersom allt som har med mat och kroppen att göra blivit så pass laddade samtalsämnen. Det är ju inte heller ovanligt att bloggar baserar sitt innehåll på just dessa bitar. En person som skriver om sin vardag, sina träningspass som gett resultat, sina nya "nyttiga" recept och om sina nya snygga kläder hör till vanligheten i bloggvärlden. Hur når han eller hon ut till andra? Finns tanken; "Oj, skriver jag att jag förbränt 300 kcal och att jag bara ätit sallad och nutrilettsoppa idag så kanske jag påverkar känsliga läsare negativt"? Förmodligen inte och det menar jag inte att det alltid ska göra heller. Men det kan vara bra att veta att många människor är osäkra på sig själva då det ständigt skrivs om hur man på bästa sätt ska äta och "behandla" sin kropp. Det blir ju inte lättare när nya metoder och nya träningsformer hela tiden sätts in. 

Förvirrande.  

Jag är ganska säker på att försäljning, utbud och osäkerhet är de främsta orsakerna till varför det ser ut som det gör idag. Det säljer ju så bra då man kan lura i människan, genom reklam och media, att produkter till att sköta sitt utseende och till att ha exemplarisk kosthållning krävs för att man ska överleva och vara lycklig.  Detta kryper längre och längre ner i åldrarna och allt fler och fler engagerar sig. Man gör ju bara som alla andra. 

Läskigt.

Själv jobbar jag på att trivas med mig själv oavsett hur jag ser ut eller hur jag äter. Det går ganska bra och jag måste säga att det blivit lättare för mig att stå emot omvärldens uppmaningar till hur man ska förhålla sig till kroppen och maten. 

Frågan är om denna tragiska utveckling någonsin kommer att avta eller till och med gå tillbaka. Själv vågar jag inte tro någonting. Jag hoppas bara att vi någon gång kommer att inse vad det är vi håller på med och att vi försöker engagera oss mer i att försöka trivas med oss själva, precis som vi är. Det är väl ingen som ser positivt på de ökade antalet ätstörningar, kroppskomplex och utseendefixeringar?

  

Det är ganska intressant hur man kommer på saker på natten så där. Men det är jobbigt när man inte finner svar på sina funderingar, hur mycket man än önskade att man hade dem.

Kram så länge!

/Tove

Med fötterna på rätt väg

Denna dag vaknade jag med en ovanlig känsla. 


En känsla av att vara avslappnad och tillfreds.


Inte prestera i vare sig det ena eller det andra. 


Inte behöva gå upp för att förbättra något. 


Jag går upp för att njuta, leva och lära.

Jag känner verkligen efter och lyssnar till mitt inre. Vad mår jag bra av att göra denna söndag?
Jag kom fram till att det som passade mig bäst var att sitta i solen med en bok och äta rabarberpaj med vaniljsås. Jag har ignorerat mina tankar som tidigare sagt att "du är lat som inte är ute och rör på dig/gör saker varje dag", "paj kan du ju inte äta om du ätit kladdkaka dagen innan!" eller "Jag måste hålla mig sysselsatt hela tiden och städa/sköta om mitt utseende/gå promenader/laga mat etc. Annars är jag ju ingenting."

Det glädjer mig faktiskt mycket mer av att strunta i dem. Vad tillför mig? Ingenting! De är som falska vänner, som kommer att sticka kniven i ryggen på mig så fort jag vänder mig om. Dessa monster förhindrar liv.

Att jag nu känner mig som Tove igen och kan se mig som en helhet, det gör mig till en mäktig krigare. En krigare som vet hur man kämpar på bästa sätt då jag samlat på mig rätt sorts vapen och tränat mig på att använda dem.

~

Jag hade ett par vänner över igår kväll som står mig mycket nära. Jag märkte verkligen att jag inte tänkte på hur jag såg ut, vad jag gjorde/hur jag uppfattades eller vad jag åt. Jag kunde ge så mycket mer av mitt riktiga jag och kände mig så tillfreds med mig själv att jag vågade göra saker jag aldrig kunde tänka mig att göra under den tiden jag var sjuk!

Det är stort. Riktigt stort.

Det handlar om att jag faktiskt accepterar mig själv. Det jag gör och det som jag visar utåt är okej. Mer än okej.

Jag till och med börjar tycka riktigt bra om mig. Det är alltså en ny väg jag funnit, som gör det möjligt för mig att fritt få vandra barfota. Inte tränga mina fötter i ett par obekväma, trånga och högklackade skor bara för att få dem att verka graciösa. Det som verkligen är graciöst är att mina fötter slipper alla skavsår eller tvingas gå som på styltor. De får vandra fritt och känna gräset kittla mellan tårna.

Det är inte lätt hitta denna väg. Ibland är det enda sättet att gå fel väg för att sedan vända tillbaka och finna den rätta vägen.

Kram så länge!
/ Tove

Uppmuntranden är aldrig fel!

Nu känner jag verkligen att det var länge sen jag gjorde något logginlägg. Anledningen är långa arbetsdagar, fester och övernattningar m.m. Så jag har inte varit hemma så mycket med andra ord. Mina inlägg kräver även en del tid, men det kanske går fortare ju mer van man blir :)

Till att börja med tänkte jag rekommendera en tv-serie som heter Suburgatory. Den är verkligen hysterisk rolig och innehåller samtidigt saker som man kan relatera till "att duga som man är".

Den 16/17-åriga huvudpersonen heter Tessa som med sin pappa flyttar till en förort från New York. Anledningen är att pappan vill skydda sin dotter från saker han anser farliga, t.ex. sex, droger m.m. Men då de flyttar till deras nya hem så märker de att stället inte riktigt var som de hade trott. I förorten stöter Tessa på en hel del ytliga mammor och ungdomar som bantar, genomgår plastikoperationer och som ser yta, pengar och status som bland det viktigaste som finns i livet. Det häftiga med hela serien är att Tessa knappt bryr sig eller påverkas av dessa ytliga människor. Hon kan vara sig själv till 100% och tycker deras sätt att bete sig på är omoget och larvigt. Kan jag själv hålla med om. Det är ganska skönt att se en människa slappna av på det sättet och att hon faktiskt visar att hon är nöjd med sig själv utan att banta sig till en pinne, sminka sig extremt mycket eller vise versa. Jag älskar den i alla fall!

För övrigt så känner jag att någonting har hänt med mig på sista tiden.. 

Jag tror jag har tagit ett steg LÄNGRE från min ätstörning och mina komplex! Visserligen har jag varit utskriven från sjukhuset sedan 8 månader tillbaka, men tankar, svackor, bakslag m.m. har ändå funnits där. I princip alla som genomlidit en ätstörning stöter på motgångar innan man kan kalla sig helt frisk. Det är en del av friskutvecklingen! Se dessa motgångar som erfarenheter. Har man kommit så pass långt att man kan ta till sig dessa typer av lärdomar och se sig själv utifrån med ett logiskt perspektiv, då har man kommit riktigt långt!
Egentligen tycker jag att man bör vara väldigt försiktig med att kalla sig frisk eftersom det kan vara en grej som får en att sluta arbeta med sig själv, vilket kan vara farligt. Om mig själv så väljer jag att säga varken eller.

Hur som helst så är jag just nu mer medveten om de sjuka idealen och vad som är en frisk väg resp. en sjuk väg.

Såhär sprudlande och spontan har jag inte varit på länge! :) Jag känner t.ex. inte att jag behöver tänka lika mycket på vad eller när jag äter. Vad spelar det för roll om jag ätit yoghurt tre gånger om dan? jag tror inte att jag går sönder. Kanske var det min kropp som talade om för mig att jag hade brist på kalcium? Och ännu mindre får jag ångest för att ha ätit godis/glass/kakor än vad jag hade för ca två månader sen då jag befann mig i en svacka. En av de stora anledningarna till det är faktiskt att jag äter mer än förut, alltså det min kropp behöver, vilket gör att kroppen kan producera endorfiner, hormoner och energi. Alltså får jag mer ork, bättre koncentration och känner av mer positiva känslor. Möjligheterna till att må allmänt bättre ökar, bara man anstränger sig lite!

Måste säga att jag verkligen tar vara på detta och jag är mer motiverad än någonsin till att aldrig sluta ta hand om mig själv.

Kram på er så länge!

Livet, från liten till stor

Gokväll, gokväll...

Tänkte att det kanske vore bra att berätta lite mer om mitt liv och min ätstörning? Så ni får lite bakgrund till varför jag t.ex fick ätstörningen? Observera att variationen hos dem som får och har ätstörningar är enorm och det finns absolut ingen "grundmall", bara liknande mönster. Läs så mycket ni orkar, haha ;-)

När jag var liten var jag som vilken busig och glad tjej som helst! Jag gillade att bjuda på mig själv, agera teaterapa, charma de vuxna på olika sätt och umgås med mina bästa vänner! När jag började skolan hade jag de tre första åren det jättebra. Dock umgicks jag mest med killar. Det kan ju ha något att göra med att jag helt enkelt inte kände mig som de andra tjejerna i klassen. Sedan blev jag alltmer ensam. Ofta gick jag ensam på skolgården och filosoferade i min egna lilla värld. Lärarna kallade mig ofta för "dagdrömmaren". 

Jag bekantade mig senare med en tjej som kom att bli min bästa vän i 3:e klass. Men allteftersom märkte jag en enorm skillnad mellan oss maktmässigt. Min vän var väldigt dominant av sig som gärna styrde och ställde. Hon ansåg sig nästan alltid ha rätt i mitt sällskap och jag kände mig nedtryckt. Sedan kom en tredje tjej in i bilden, vilket fick mig att känna mig ännu mer nedtryckt eftersom båda två var dominanta mot mig och såg mig som svag då jag inte riktigt vågade säga emot. Jag kände mig ofta utsatt.

Jag bröt mig till slut loss från dem och hamnade i ett annat gäng. Vi var fyra tjejer från 4:e till 6:e klass. Tyvärr hände i princip samma sak där som i det förra gänget. Dessa tjejer snackade mycket skit om mig, gav mig taskiga och nedtryckande kommentarer minst en gång varje dag. Kommentarerna kunde t.ex. låta så här "Öhmm... det syns att du har bh på dig. Det behöver inte du direkt", "Varför sminkar du dig aldrig som alla andra!?", "Vad har du på dig för någonting!? Det var inte speciellt snyggt.." eller "Du är så udda!" etc. Ett fåtal tillfällen blev jag även utsatt fysiskt om jag inte gick med på att göra vissa saker. T.ex. örfilad, införd på toaletten m.m.

De här tjejerna var dock noga med att höja mig till skyarna ibland också. Helt plötsligt var jag någons bästa vän och aldrig skulle vi skiljas åt! Man tävlade om mig i gruppen och den uppmärksamheten tyckte jag såklart om. Så jag stannade. De behövde mig i gruppen till något jag då trodde var positivt, men som jag senare kom att inse mer var ett utnyttjande. Mobbning handlar ju oftast om att trycka ner någon annan för att må bättre eller höja sig själv. Det var ju inte helt ovanligt heller att jag bjöd på godis och glass och aldrig fick något tillbaka... Tyvärr hade jag inte så stort stöd från de övriga i klassen heller. Jag var "ocool" och ingen speciell att lägga märket till. Det fanns många fler, både tjejer och killar, som gärna slängde ur sig taskiga och elaka kommentarer om att jag var konstig, udda och klädde mig fult m.m. Dessutom blev jag utfryst en hel del. Men jag tror också att det var svårt för andra att se eller höra vad det var som pågick eftersom jag sällan sa något.

Min räddning från mobbningen var då jag började högstadiet. Jag hamnade i en musikklass i en skola där ingen från min gamla klass kom att fortsätta i. Jag mötte de mest underbara människorna jag någonsin träffat och skaffade mig många nya vänner. Trots att mobbningen ibland fortsatte på bussen hem när jag åkte samma buss som de gamla klasskamraterna gjorde, så kände jag mig tryggare och lyckligare.

Under perioden i högstadiet var jag dock väldigt osäker och extremt rädd för att sticka ut och inte vara som alla andra. Jag jämförde mig väldigt mycket med vänner och de andra i skolan. Det handlade till störst del om hur populär man var, hur man såg ut och hur bra betyg man hade. Inte så konstigt att känna så efter ett antal år av mobbning! Jag blev alltmer stressad och till slut deprimerad då jag kände att jag inte dög eller var bra nog. Jag drog mig undan och mådde väldigt dåligt. Jag var inte tillräckligt snygg, kunde inte bära "Cheap Monday jeans" som de andra eftersom jag hade för "tjocka" ben(vader) och hade varken lika bra betyg eller samma popularitet som min bästa vän. Jag känd mig knäckt och att jag var en dålig människa. Dock märkte en del i klassen att jag inte mådde bra och jag blir bara så varm i kroppen när jag tänker på hur omtänksamma mina vänner varit mot mig som försökte få mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv.

När jag började gymnasiet var jag rent ut sagt livrädd för min nya klass. Jag kände ingen och tyckte inte att jag fick kontakt med någon! Jag kände mig verkligen som ett djur på zoo! Det första året bekantade jag mig inte med någon i klassen. Jag kände att jag hade hamnat hel fel och ville byta inriktning, vilket var lite krångligt. Det slutade med att jag kunde byta inriktning inom estet, men fortfarande gå i samma klass. Det blev då mer att jag sprang tvärsöver skolan till min dåvarande pojkvän och pinade mig genom lektionerna. Andra året på gymnasiet bekantade jag mig lite med ett par andra tjejer i klassen, men hamnade i en ny och mycket värre depression. Min prestationsångest var extremt svår och jag bedömde mig i nästan allt jag gjorde och i hur jag såg ut. Hade depressionen i ca 5 månader och fick medicin för det. Jag rasade där i vikt, trots att jag inte tänkte på det eller ville gå ner i vikt, jag sov ca 4 timmar per natt och var som ett vrak som inte umgicks med någon förutom min pojkvänn. Jag som alltid haft en vikt på ca 50-53 kg rasade ner till 46 kg på ett fåtal veckor.

Jag blev ändå bättre med mitt mående till slut och hade till och från en kontaktperson att prata med. Men någonting hände med min fixering på min kropp och mitt ätande. Jag styrde mina känslor genom att kontrollera mitt ätande och min figur. Jag som alltid haft stort kroppskomplex över mina ben tänkte att jag skulle sluta må dåligt eller ha jobbiga dagar om jag kunde kontrollera och försöka omformatera mina ben och vader. Men det är ju svårt när jag är född med lite större muskulatur på benen, alltså ha det genetiskt...
Jag tunnade ur mer och mer... men tyckte inte att jag fick det resultat jag ville. Jag fick tunnelseende och stängde ut allt annat som jag egentligen tyckte var viktigt. Men jag kan säga att jag inte hade en aning om att det var en ätstörning jag hade. Jag var bombsäker på att jag bara blivit lite hälsofixerad och att det inte alls var något fel med det. Jag åt ju ändå fyra, ibland fem gånger om dagen. Fem väldigt begränsade mål om dagen. Lunchen i skolan åt jag minst eftersom det var i skolan som jag var som mest osäker. Och jag fick bara äta det "nyttigaste" alternativet! Jag menar, man kunde ju inte riskera något.

Min bild av hur en normal människa åt under en dag och över hur en normalviktig person i min ålder såg ut var helt snedvriden. Som minst vägde jag 39 kg under en kort period, men gick snabbt upp till 41 kg under julen 2011 då jag verkligen kände att någonting inte stämde och ville faktiskt inte vara så mager som jag var. Egentligen ville jag inte gå upp så mycket heller eftersom jag nu var livrädd för stora förändringar, men beslutade mig för att söka hjälp i alla fall. För något fel måste det ju ha varit för min låga vikt!? Jag trodde att det berodde på att jag var för stressad och att jag hade hög ämnesomsättning. Visst, stressen kan spela roll, men ämnesomsättningen?? Här hade jag inte menstruerat sedan sommaren 2009 och kände att jag ville fungera som en normal kvinna. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen där vi kollade upp lite olika saker kring vad viktnedgången kunde bero på, om det t.ex kunde vara sköldkörtelfel eller liknande. Till slut fick jag ett papper hemskickat där jag skulle fylla i hur jag såg på min kropp och hur jag åt osv. Pappret skickades till en ätstörningsklinik och jag fick ett besked om att komma dit på besök. På en och en halv timme fick jag beskedet om att jag hade anorexia nervosa. Tydligen fanns det en skala på hur pass svårt skadad jag var av sjukdomen, mellan 0-6 och jag låg på 5.5. Jag tror dock att det hade mycket att göra med hur lite jag vägde i jämförelse med min längd och ålder då jag inte hade de mest extrema anorektiska tankarna. Jag hade heller aldrig kräkts, använt laxermedel eller tränat överdrivet mycket. Jag var inte långt ifrån att läggas in på slutenvård, men klarade mig med marginaler till dagvården. *Phew*! Jag har aldrig utvecklats så mycket som jag gjorde den sommaren. Det var min livs värsta, men kanske också bästa sommar! Idag känner jag mig stark och är jättestolt över mig själv att jag kommit så långt! Det är så mycket jag kan göra idag som jag inte alls kunde under min sjukdomsperiod!

Det som hände med mig under svälttiden vill jag verkligen understryka:

• Jag fick mindre ork till att vara social och ägna mig åt intressen 
• Jag planerade, tänkte och fantiserade om mat hela tiden, 
• Jag drömde "mardrömmar" om att jag t.ex. ätit en hel tårta själv, 
• Jag frös väldigt mycket och hade extremt dålig blodcirkulation,
• Jag blev blek och lila i huden,
• Jag fick fjun på kroppen, 
• Jag fick svårare att känna positiva känslor, ex. pirr i magen, kunna skratta m.m.
• Det började knaka mer i mina leder,
• Jag fick väldigt ont då jag skulle sitta och ville helst inte sitta under en längre tid,
• Jag kunde inte vila knäna mot varandra då jag skulle sova eftersom de i princip skar sig mot varandra, 
• Min koncentrationsförmåga var svag och använde den främst i skolan där jag pressade mig själv till MVGn. Hade också svårt för att hålla tråden i vanliga samtal och koncentrera mig på tv-tittanden/läsning av böcker. Jag läste en massa ytfixerade bloggar och tidningar, 
• Kroppen kändes extremt rastlös(inte konstigt då den faktiskt ville ha mat och var beredd på att "jaga"),
• Jag fick tunnare hår och naglar som gick av osvosv.

Listan kan faktiskt göras ännu längre, men nu känner jag att jag inte orkar skriva mer.
Ni har varit tappra ni som orkade läsa igenom hela texten. Har nog aldrig skrivit så sammanfattande om mitt liv! Denna tid är definitivt förbi, men man bör alltid vara vaksam! Monstret kan finnas bakom nästa husknut och det gäller att då snabbt ta en annan väg.

Kram så länge!       

Tröstande ordspråk/citat

Vissa dagar känns piss ibland rent ut sagt. Man mår inge vidare, orkar ingenting, känner sig osäker och trivs inte så bra med sig själv. Det kan då vara en god idé att faktiskt krypa upp i soffan med en god kopp te och mysa in sig i en härlig filt och läsa ett par tröstande och härliga citat/ordspråk.

Här är några som tilltalar mig väldigt mycket:

"Att inte ha alla saker som man skulle vilja ha - är en nödvändig del av lyckan."


"Framtidstro ger livsglädje!"


"Även den som går sakta kommer fram till slut." (här tänker jag mig då att man inte blir av med ätstörningen så fort man kommer ut ur en behandling och är normalviktig. Tankarna kan vara precis lika jobbiga ett bra tag efteråt och man brukar säga att det tar minst lika lång tid att bli frisk som då man varit sjuk. Alltså 2 år.)


"För mycket av det goda - är ibland precis lagom." (Att festa en hel del, träffa mycket människor och leva på upplevelser är en livsstil som vissa har. Jag har det periodvis.)


"Njut av ögonblicket!"


"Bästa sättet att lyckas är att bestämma sig för att lyckas."


"Entusiasm smittar av sig."


"Det gäller att vara tacksamma över det vi har och inte otacksamma över det vi saknar."


"Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart."  


"Det är förspilld kraft att oroa sig."


"Var glad att du är så bra som du är."


"Att inte ha saker som man skulle vilja ha - är en nödvändig del av lyckan."


"Önskar man andra framgång, mår man väl själv."


"Motgångar kan vara trappsteg till framgång" 


Har ni några bra ordspråk eller citat? Dela väldigt gärna med er! Man kan ju alltid hitta nya. Ett ordspråk som inte tilltalar idag kan tilltala imorgon ;) Oj, så mycket ordspråk det blev nu, haha! Men gör som jag, och skriv ner ett par på ett A4 papper i olika färger, rama in och sätt upp det på väggen vid sängen. Jag har faktiskt blivit lugnare och på något sätt lite gladare sen jag började pyssla med ordspråk :)

Kram så länge!

Att jämföra sig med en förvrängd verklighet!?

En sak jag gått och funderat på är hur de flesta med ätstörningar (inklusive mig själv) och personer med låg självkänsla jämför sig med andra. Enligt mina erfarenheter så ligger exempelvis ofta en enorm prestationsångest hos personer med anorexia och det gäller att vara bäst på allt! Eftersom det ligger ett sådant starkt kontrollbehov i matvanorna, hur man ser ut, motionsvanorna etc. så vill man ju uppnå "bästa" resultat. Man kan tro att lyckan ligger i hur snygg(smal) man är, hur framgångsrik man är och hur hälsosam/nyttig man är. Det är ett ideal som förstärkts i den tid vi lever i just nu och det är väldigt svårt att komma ifrån då idealet förmedlas överallt! I media, samtalsämnen bland människor m.m.

<--Dagens ideal!?

Många strävar starkt efter det här idealet, vilket ofta leder till att man jämför sig (medvetet eller omedvetet) med de smalaste, snyggaste, mest framgångsrika eller "hälsosammaste" människorna man ser/träffar. 

Det är inte ovanligt att man endast lägger märket till den ex. supersmala personen på Lindex och inte har något minne av de andra tio personerna som var där inne. Man "sollar". Som sagt är detta väldigt vanligt bland dem med ätstörningar och så klart också bland de utan ätstörning.  Detta gör att man i sin tur kan få en annan uppfattning om vad som är verklighet och pressen på sig själv att bli snygg, framgångsrik och nyttig ökar. Verkligheten blir förvrängd!

Detta är nog det som varit mitt största problem och det är långt ifrån ovanligt. Jag har själv en vän som har sagt att hon mår dåligt av att vara i "perfekta" människors närhet. Hon föredrar att umgås med människor som inte bär så mycket smink eller har snygga kläder i hennes närvaro, äter mycket mat/skräpmat och inte pratar om hur bra det går för dem på deras jobb osv. Hon blir då mer avslappnad och det är inte så konstigt att känna så här om man vanligtvis jämför sig mycket med andra. Då sänks ju nämligen det höga idealet(tillfälligt) och man slipper känna samma press och ångest just då. Men man kan ju inte begära av omgivningen att anpassa sig på detta sätt för att tillfälligt må bra. Det gäller att hitta sätt som säger att man duger som man är och att man inte behöver vara bäst på allt för att må bra. Det man mår bra av är väl ändå att känna att man duger precis som man är och ta fram det man tycker om hos sig själv? 

Jag tror inte någon ser sin bästa vän eller någon som står en nära bara som en kropp eller yta. Det är som att säga att ens favoritglass beror på hur omslagspappret ser ut. De personer du värdesätter är förhoppningsvis mycket mer än ett omslagspapper! Så börja tänka så om dig själv också i sånt fall. Vad är det du värdesätter hos din bästa vän eller partner? T.ex. att hon eller han alltid finns där, lyssnar på en, är grymt rolig att umgås med, är påhittig, nyfiken, ärlig etc...

Vänd nu på steken och fundera över varför vänner eller övriga relationer faktiskt umgås med just dig! 

Tro mig, listan kan göras lång och det handlar förmodligen om mycket mer än det tunna omslagspappret! ;)

Kram så länge!

Prestationsångest - En livsdödare

De allra flesta av oss är i olika sammanhang rädda för att misslyckas. Det är helt naturligt och inte alls konstigt. Kanske är man rädd för att den nya maträtten man ska pröva tillaga till en fest blir en katastrof eller att man gör bort sig på en föreläsning? Enligt mig är det inget fel med att känna rädsla inför dessa saker, eftersom det är så fullt naturligt. Det man ska vara observant på är ifall man känner stark oro inför vad andra tycker om en eller ifall man bryter ihop fullständigt efter att ha misslyckats.

"Tänk om de tycker att jag är skittråkig på festen!?", "De kommer säkert tycka att jag är tjock som ätit chips tre dagar i rad" eller "De tycker säkert att jag ser ut som en giraff i klackskor, så lång som jag är!" Låter man dessa typer av tankar trycka ner och hindra en från att göra det som man verkligen vill så tycker jag att det är ett tecken på att man behöver jobba med sig själv. Misslyckas gör vi ju alla i livet och det är då väldigt viktigt att man inte trycker ner sig själv utan visar sig omtanke och stöttning.

Jag har själv haft så mycket problem med prestationsångest, vilket fått mig att må väldigt dåligt. Exempelvis så pressade jag mig väldigt hårt i skolan. Fick jag inte MVG eller var bland de 3 bästa i klassen så var jag inte tillräckligt bra. Förstod ni? Fick inte mitt arbete betyget MVG så var inte jag bra. Vad resulterade det här i då? Jo, att jag ägnade överdrivet mycket tid till att plugga och pressa mig själv hårt. Jag sköt bort allt som jag tyckte var roligt och ägnade mig istället åt att plugga och göra sysslor så att jag fick känna mig "duktig". Jag kände mig knappast lycklig eller hann njuta av mina höga betyg som jag ändå fick. Eftersom jag inte gjorde saker som fick mig att må bra så visste jag ju knappt vad som var "må bra" till slut. Tänk att jag faktiskt under en ganska lång tid utgick från att det jag gjorde, satte ett slags värde på mig. Detta är ju också något som varit starkt kopplat till min ätstörning. Idag kan jag se dessa kopplingar och ställer mycket mindre krav på mig själv än vad jag gjorde då.      

Vad kan man göra då?

Jag tycker att man kan ägna sig en liten stund först och främst åt att skriva ner saker som är värdefullt i livet. Det kan t.ex. vara fiskehobbyn, vännerna, att träffa nya människor m.m. 

Efter det kan man skriva ner tankar man haft under de två senaste veckorna som kanske har hindrat en från att nå dessa betydelsefulla saker fullt ut. T.ex. "Jag kan inte ägna mig åt fisket på ett tag eftersom jag inte fått huset skinande rent än", "Jag känner mig så ful tillsammans med mina vänner" eller "Vem vill lära känna mig som är så ointressant och tråkig?"   

Till sist kan man skriva ner sina handlingar. T.ex. "Jag struntade i att fiska hela sommaren och arbetade ständigt med att få huset så fint som möjligt", "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om" eller "Jag har gett upp hoppet om att gå ut och möta nya människor, så jag isolerar mig så mycket som det går hemma". 

Detta är en bra början på hur man kan börja arbeta med sig själv och observera hur man mår. Bara man har viljan och motivation till att förändra så är allt fullt möjligt. Fortsättningen kommer i ett lite senare inlägg.

Kram så länge!

Härligt!

Det känns så skönt att komma igång med det här nu! I snart ett år har jag tänkt på att starta upp en blogg som på olika sätt går ut på att jobba med sin självkänsla. Jag hade även tänkt ta upp en del om ätstörningar eftersom det är en bit jag håller på att lämna nu. 

Jag är en person som alltid stöttat andra genom saker och ser detta som något spännande och nytt. Jag gör detta både för andras och min egen skull. Ingen ska behöva känna det som säger att man är värd mindre än andra eller att man inte duger. Vad leder det till? Jo, att man på olika områden begränsar sig och tvingas "smyga" sig genom vardagen. Känner någon igen sig? Det kan handla om att man kanske inte vågar säga det man egentligen tycker i en stor grupp, att inte våga gå på det där nya friskispasset eftersom man är rädd att göra bort sig eller att man köper vindruvor istället för choklad som man egentligen är sugen på, bara för att de andra i sällskapet köper frukt. Det är som att hela tiden bära med sig en tung kasse kläder med olika färger och sedan byta plagg allteftersom väggarna byter färg. Den kassen är förstås väldigt klumpig och tung att bära runt på hela dagarna och det är väldigt få som vill leva sitt liv som en kameleont. Att leva i en anpassning. 

Är ingen van bloggerska och har aldrig i hela mitt liv bloggat, så det kanske kommer ta ett tag innan jag får flyt på det hela. Men jag lär mig! 

Kram så länge!