Hur var det med det där att skratta?

Det har varit en sååå underbar och varm vecka! Vädret har verkligen överträffat sig själv och det får gärna fortsätta stråla om det har lust med det! Har inte kunnat låta bli att bre ut en filt på gräsmattan med favoritboken och ett glas saft!

Tidigare idag när jag rotade runt lite bland lådor så hittade jag en bild på mig själv som liten där jag gör just den där grimasen! Den som verkligen visar min humoristiska sida. Jag kommer på mig själv med att börja asgarva och tänker sedan tillbaka på hur "flummig" jag var som liten! Jag var en riktig storskojare som mer än gärna skrattade åt mina egna skämt, även om ingen annan gjorde det. Men inte gjorde det väl mig något, haha!

Tyvärr förlorade jag den delen av mig då mobbningen, depressionen och anorexin satte sina mer allvarliga spår i mig. Till slut kritiserade jag ju i stort sett allt som jag gjorde och kände att det inte var okej att vara mig själv.

Och ja, humorn var nog den del som tog mest stryk.

Jag tror den började avta i ettan-tvåan av gymnasiet då jag också var deprimerad och anorexin började ta form. Kombinationen av undervikt, näringsbrist, trötthet och en extrem stressig tillvaro gjorde att jag förlorade viktiga delar. Delar som måste finnas med för att spontana och äkta skratt ska komma.

Glädje

Ro

Ork

Näring

&

Tillåtelse till att skratta

Jag vet inte hur många kommentarer jag fick om att jag såg trött och sjuk ut. Det var inte ofta jag log och jag tog det mesta på allt för stort allvar.

För nästan ett år sen tog jag faktiskt tag i det här och började gå in regelbundet på youtube för att kolla på roliga klipp. Ja det finns ju en hel del sådana. Jag märkte mer och mer hur jag uppskattade dessa klipp och började faktiskt att skratta till de flesta. Helt från hjärtat. Det roliga var att jag inte alls var beredd på det och jag behövde ingen annan bredvid mig för att få igång skrattet. Mina skratt kom ju naturligt! Ingen fokusering! Innan behövde jag oftast fokusera på när det var lämpligt att skratta med andra. Ofta ledde det till att jag tänkte för mycket och endast kunde dela med mig av några få halvkvävda skratt.

Även om jag fortfarande kämpar med min humor och spontanitet(ja, det krävs eftersom jag varit så hård mot mig själv under flera år) så kommer jag på mig mer och mer med att skratta åt saker som jag vet att det kanske bara är jag som skrattar åt.

För mig är humorn en väldigt viktig del av livet och den finns där för mig för att jag ska må bra. Ingen har dålig humor. Det finns bara den som passar för just dig och för att du ska må bra. Ingen person kan skratta åt exakt samma saker eller tycka att saker är exakt lika roligt som någon annan.

Det finns bara den humor som är skräddarsydd för just dig och den är verkligen värd att tas vara på.

Kram så länge!
/Tove

Med fötterna på rätt väg

Denna dag vaknade jag med en ovanlig känsla. 


En känsla av att vara avslappnad och tillfreds.


Inte prestera i vare sig det ena eller det andra. 


Inte behöva gå upp för att förbättra något. 


Jag går upp för att njuta, leva och lära.

Jag känner verkligen efter och lyssnar till mitt inre. Vad mår jag bra av att göra denna söndag?
Jag kom fram till att det som passade mig bäst var att sitta i solen med en bok och äta rabarberpaj med vaniljsås. Jag har ignorerat mina tankar som tidigare sagt att "du är lat som inte är ute och rör på dig/gör saker varje dag", "paj kan du ju inte äta om du ätit kladdkaka dagen innan!" eller "Jag måste hålla mig sysselsatt hela tiden och städa/sköta om mitt utseende/gå promenader/laga mat etc. Annars är jag ju ingenting."

Det glädjer mig faktiskt mycket mer av att strunta i dem. Vad tillför mig? Ingenting! De är som falska vänner, som kommer att sticka kniven i ryggen på mig så fort jag vänder mig om. Dessa monster förhindrar liv.

Att jag nu känner mig som Tove igen och kan se mig som en helhet, det gör mig till en mäktig krigare. En krigare som vet hur man kämpar på bästa sätt då jag samlat på mig rätt sorts vapen och tränat mig på att använda dem.

~

Jag hade ett par vänner över igår kväll som står mig mycket nära. Jag märkte verkligen att jag inte tänkte på hur jag såg ut, vad jag gjorde/hur jag uppfattades eller vad jag åt. Jag kunde ge så mycket mer av mitt riktiga jag och kände mig så tillfreds med mig själv att jag vågade göra saker jag aldrig kunde tänka mig att göra under den tiden jag var sjuk!

Det är stort. Riktigt stort.

Det handlar om att jag faktiskt accepterar mig själv. Det jag gör och det som jag visar utåt är okej. Mer än okej.

Jag till och med börjar tycka riktigt bra om mig. Det är alltså en ny väg jag funnit, som gör det möjligt för mig att fritt få vandra barfota. Inte tränga mina fötter i ett par obekväma, trånga och högklackade skor bara för att få dem att verka graciösa. Det som verkligen är graciöst är att mina fötter slipper alla skavsår eller tvingas gå som på styltor. De får vandra fritt och känna gräset kittla mellan tårna.

Det är inte lätt hitta denna väg. Ibland är det enda sättet att gå fel väg för att sedan vända tillbaka och finna den rätta vägen.

Kram så länge!
/ Tove

Uppmuntranden är aldrig fel!

Nu känner jag verkligen att det var länge sen jag gjorde något logginlägg. Anledningen är långa arbetsdagar, fester och övernattningar m.m. Så jag har inte varit hemma så mycket med andra ord. Mina inlägg kräver även en del tid, men det kanske går fortare ju mer van man blir :)

Till att börja med tänkte jag rekommendera en tv-serie som heter Suburgatory. Den är verkligen hysterisk rolig och innehåller samtidigt saker som man kan relatera till "att duga som man är".

Den 16/17-åriga huvudpersonen heter Tessa som med sin pappa flyttar till en förort från New York. Anledningen är att pappan vill skydda sin dotter från saker han anser farliga, t.ex. sex, droger m.m. Men då de flyttar till deras nya hem så märker de att stället inte riktigt var som de hade trott. I förorten stöter Tessa på en hel del ytliga mammor och ungdomar som bantar, genomgår plastikoperationer och som ser yta, pengar och status som bland det viktigaste som finns i livet. Det häftiga med hela serien är att Tessa knappt bryr sig eller påverkas av dessa ytliga människor. Hon kan vara sig själv till 100% och tycker deras sätt att bete sig på är omoget och larvigt. Kan jag själv hålla med om. Det är ganska skönt att se en människa slappna av på det sättet och att hon faktiskt visar att hon är nöjd med sig själv utan att banta sig till en pinne, sminka sig extremt mycket eller vise versa. Jag älskar den i alla fall!

För övrigt så känner jag att någonting har hänt med mig på sista tiden.. 

Jag tror jag har tagit ett steg LÄNGRE från min ätstörning och mina komplex! Visserligen har jag varit utskriven från sjukhuset sedan 8 månader tillbaka, men tankar, svackor, bakslag m.m. har ändå funnits där. I princip alla som genomlidit en ätstörning stöter på motgångar innan man kan kalla sig helt frisk. Det är en del av friskutvecklingen! Se dessa motgångar som erfarenheter. Har man kommit så pass långt att man kan ta till sig dessa typer av lärdomar och se sig själv utifrån med ett logiskt perspektiv, då har man kommit riktigt långt!
Egentligen tycker jag att man bör vara väldigt försiktig med att kalla sig frisk eftersom det kan vara en grej som får en att sluta arbeta med sig själv, vilket kan vara farligt. Om mig själv så väljer jag att säga varken eller.

Hur som helst så är jag just nu mer medveten om de sjuka idealen och vad som är en frisk väg resp. en sjuk väg.

Såhär sprudlande och spontan har jag inte varit på länge! :) Jag känner t.ex. inte att jag behöver tänka lika mycket på vad eller när jag äter. Vad spelar det för roll om jag ätit yoghurt tre gånger om dan? jag tror inte att jag går sönder. Kanske var det min kropp som talade om för mig att jag hade brist på kalcium? Och ännu mindre får jag ångest för att ha ätit godis/glass/kakor än vad jag hade för ca två månader sen då jag befann mig i en svacka. En av de stora anledningarna till det är faktiskt att jag äter mer än förut, alltså det min kropp behöver, vilket gör att kroppen kan producera endorfiner, hormoner och energi. Alltså får jag mer ork, bättre koncentration och känner av mer positiva känslor. Möjligheterna till att må allmänt bättre ökar, bara man anstränger sig lite!

Måste säga att jag verkligen tar vara på detta och jag är mer motiverad än någonsin till att aldrig sluta ta hand om mig själv.

Kram på er så länge!

Tröstande ordspråk/citat

Vissa dagar känns piss ibland rent ut sagt. Man mår inge vidare, orkar ingenting, känner sig osäker och trivs inte så bra med sig själv. Det kan då vara en god idé att faktiskt krypa upp i soffan med en god kopp te och mysa in sig i en härlig filt och läsa ett par tröstande och härliga citat/ordspråk.

Här är några som tilltalar mig väldigt mycket:

"Att inte ha alla saker som man skulle vilja ha - är en nödvändig del av lyckan."


"Framtidstro ger livsglädje!"


"Även den som går sakta kommer fram till slut." (här tänker jag mig då att man inte blir av med ätstörningen så fort man kommer ut ur en behandling och är normalviktig. Tankarna kan vara precis lika jobbiga ett bra tag efteråt och man brukar säga att det tar minst lika lång tid att bli frisk som då man varit sjuk. Alltså 2 år.)


"För mycket av det goda - är ibland precis lagom." (Att festa en hel del, träffa mycket människor och leva på upplevelser är en livsstil som vissa har. Jag har det periodvis.)


"Njut av ögonblicket!"


"Bästa sättet att lyckas är att bestämma sig för att lyckas."


"Entusiasm smittar av sig."


"Det gäller att vara tacksamma över det vi har och inte otacksamma över det vi saknar."


"Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart."  


"Det är förspilld kraft att oroa sig."


"Var glad att du är så bra som du är."


"Att inte ha saker som man skulle vilja ha - är en nödvändig del av lyckan."


"Önskar man andra framgång, mår man väl själv."


"Motgångar kan vara trappsteg till framgång" 


Har ni några bra ordspråk eller citat? Dela väldigt gärna med er! Man kan ju alltid hitta nya. Ett ordspråk som inte tilltalar idag kan tilltala imorgon ;) Oj, så mycket ordspråk det blev nu, haha! Men gör som jag, och skriv ner ett par på ett A4 papper i olika färger, rama in och sätt upp det på väggen vid sängen. Jag har faktiskt blivit lugnare och på något sätt lite gladare sen jag började pyssla med ordspråk :)

Kram så länge!

Fortsättning - Prestationsångest

Att minska på sin starka prestationsångest är verkligen inget som sker över en natt. Det krävs mycket tid och arbete till både övningar, att läsa fakta och utsätta sig för jobbiga situationer. Det gäller att ha motivation, tålamod och tid för att få arbetet hållbart. Är man en stressad person med mycket omkring sig så gäller det först och främst att lära sig varva ner och hitta tid, så man lättare kan sätta sig in i att ta hand om sig själv. Man får faktiskt prioritera!   

Första delen jag vill att ni läser hittar ni här:  http://dudugerprecissomduar.blogspot.se/2012/04/prestationsangest-en-livsdodare.html

Har man nu kommit fram till att man har stark press på att känna att man måste vara på ett visst sätt och klara av allt som står i ens väg så är det toppenbra! Kan man också säga till sig själv att "jag har lätt för att få prestationsångest" har man nått en acceptans till det hela. Acceptans är ett av de första och viktigaste stegen i att arbeta med ett bättre välmående(ja, ni förstår förmodligen att förnekelse inte leder så långt..)

Det är nu övningar och nya sätt att tänka kommer in. Börja med att ta fram en del känslor och tankar som gör att du hindras i vardagen och då kanske handlingarna blir annorlunda än vad du tänkt dig. 

T.ex. Situation:  "Dina bästa vänner kommer över på middag", 

De automatiska tankarna kanske blir: "Jag är så ful tillsammans med mina vänner", "De tycker säkert jag är tjock som äter så mycket"  

Känslorna kan vara:   "Obehag, ledsamhet och osäkerhet" 

Beteendet/konsekvenserna: "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om", "Jag åt bara hälften av vad jag egentligen ville äta." 

Pröva först med att komma på 3 liknande exempel från din vardag. Tänk på att detta inte är någon uppgift du ska prestera i, det är det vi ska komma ifrån. Du gör detta för DIN skull och att ta lite i taget är en bra strategi för att detta inte ska kännas övermäktigt. Ta max 20 min!

Byt nu ut de automatiska tankarna! T.ex. "Att jag nu känner och tycker att jag är ful, behöver inte betyda att det är en sanning. Eftersom jag har prestationsångest så fokuserar jag mycket på småsaker som omgivningen förmodligen inte alls lägger märke till", "Lycka eller värde på person kan aldrig mätas i skönhet", "Jag äter det jag behöver för att må bra", "Det finns inget som är för mycket om min kropp säger att den är hungrig och behöver mat. Jag kan lita på att den talar om när den har fått tillräckligt." 

Känslorna kanske blir: "Lättnad, styrka och trygghet"

Beteendet/konsekvenserna: "Jag förbättrar både acceptansen och synen på mig själv", "Jag kan fokusera mer på det roliga och äta som jag ska för att må bra."    

Att göra detta ca 1-2 gånger i veckan under 4 veckors tid är ingen dum idé! Jag har själv gjort det, vilket fungerat väldigt bra! :) Detta var nämligen något jag gjorde en hel del då jag gick i behandling för anorexia och det har gett stora resultat!

Bara att höra av er om ni har frågor, synpunkter eller vill ha fler exempel! 

Kram så länge!

Härligt!

Det känns så skönt att komma igång med det här nu! I snart ett år har jag tänkt på att starta upp en blogg som på olika sätt går ut på att jobba med sin självkänsla. Jag hade även tänkt ta upp en del om ätstörningar eftersom det är en bit jag håller på att lämna nu. 

Jag är en person som alltid stöttat andra genom saker och ser detta som något spännande och nytt. Jag gör detta både för andras och min egen skull. Ingen ska behöva känna det som säger att man är värd mindre än andra eller att man inte duger. Vad leder det till? Jo, att man på olika områden begränsar sig och tvingas "smyga" sig genom vardagen. Känner någon igen sig? Det kan handla om att man kanske inte vågar säga det man egentligen tycker i en stor grupp, att inte våga gå på det där nya friskispasset eftersom man är rädd att göra bort sig eller att man köper vindruvor istället för choklad som man egentligen är sugen på, bara för att de andra i sällskapet köper frukt. Det är som att hela tiden bära med sig en tung kasse kläder med olika färger och sedan byta plagg allteftersom väggarna byter färg. Den kassen är förstås väldigt klumpig och tung att bära runt på hela dagarna och det är väldigt få som vill leva sitt liv som en kameleont. Att leva i en anpassning. 

Är ingen van bloggerska och har aldrig i hela mitt liv bloggat, så det kanske kommer ta ett tag innan jag får flyt på det hela. Men jag lär mig! 

Kram så länge!