Tänkte att det kanske vore bra att berätta lite mer om mitt liv och min ätstörning? Så ni får lite bakgrund till varför jag t.ex fick ätstörningen? Observera att variationen hos dem som får och har ätstörningar är enorm och det finns absolut ingen "grundmall", bara liknande mönster. Läs så mycket ni orkar, haha ;-)
När jag var liten var jag som vilken busig och glad tjej som helst! Jag gillade att bjuda på mig själv, agera teaterapa, charma de vuxna på olika sätt och umgås med mina bästa vänner! När jag började skolan hade jag de tre första åren det jättebra. Dock umgicks jag mest med killar. Det kan ju ha något att göra med att jag helt enkelt inte kände mig som de andra tjejerna i klassen. Sedan blev jag alltmer ensam. Ofta gick jag ensam på skolgården och filosoferade i min egna lilla värld. Lärarna kallade mig ofta för "dagdrömmaren".
Jag bekantade mig senare med en tjej som kom att bli min bästa vän i 3:e klass. Men allteftersom märkte jag en enorm skillnad mellan oss maktmässigt. Min vän var väldigt dominant av sig som gärna styrde och ställde. Hon ansåg sig nästan alltid ha rätt i mitt sällskap och jag kände mig nedtryckt. Sedan kom en tredje tjej in i bilden, vilket fick mig att känna mig ännu mer nedtryckt eftersom båda två var dominanta mot mig och såg mig som svag då jag inte riktigt vågade säga emot. Jag kände mig ofta utsatt.
Jag bröt mig till slut loss från dem och hamnade i ett annat gäng. Vi var fyra tjejer från 4:e till 6:e klass. Tyvärr hände i princip samma sak där som i det förra gänget. Dessa tjejer snackade mycket skit om mig, gav mig taskiga och nedtryckande kommentarer minst en gång varje dag. Kommentarerna kunde t.ex. låta så här "Öhmm... det syns att du har bh på dig. Det behöver inte du direkt", "Varför sminkar du dig aldrig som alla andra!?", "Vad har du på dig för någonting!? Det var inte speciellt snyggt.." eller "Du är så udda!" etc. Ett fåtal tillfällen blev jag även utsatt fysiskt om jag inte gick med på att göra vissa saker. T.ex. örfilad, införd på toaletten m.m.
De här tjejerna var dock noga med att höja mig till skyarna ibland också. Helt plötsligt var jag någons bästa vän och aldrig skulle vi skiljas åt! Man tävlade om mig i gruppen och den uppmärksamheten tyckte jag såklart om. Så jag stannade. De behövde mig i gruppen till något jag då trodde var positivt, men som jag senare kom att inse mer var ett utnyttjande. Mobbning handlar ju oftast om att trycka ner någon annan för att må bättre eller höja sig själv. Det var ju inte helt ovanligt heller att jag bjöd på godis och glass och aldrig fick något tillbaka... Tyvärr hade jag inte så stort stöd från de övriga i klassen heller. Jag var "ocool" och ingen speciell att lägga märket till. Det fanns många fler, både tjejer och killar, som gärna slängde ur sig taskiga och elaka kommentarer om att jag var konstig, udda och klädde mig fult m.m. Dessutom blev jag utfryst en hel del. Men jag tror också att det var svårt för andra att se eller höra vad det var som pågick eftersom jag sällan sa något.
Min räddning från mobbningen var då jag började högstadiet. Jag hamnade i en musikklass i en skola där ingen från min gamla klass kom att fortsätta i. Jag mötte de mest underbara människorna jag någonsin träffat och skaffade mig många nya vänner. Trots att mobbningen ibland fortsatte på bussen hem när jag åkte samma buss som de gamla klasskamraterna gjorde, så kände jag mig tryggare och lyckligare.
Under perioden i högstadiet var jag dock väldigt osäker och extremt rädd för att sticka ut och inte vara som alla andra. Jag jämförde mig väldigt mycket med vänner och de andra i skolan. Det handlade till störst del om hur populär man var, hur man såg ut och hur bra betyg man hade. Inte så konstigt att känna så efter ett antal år av mobbning! Jag blev alltmer stressad och till slut deprimerad då jag kände att jag inte dög eller var bra nog. Jag drog mig undan och mådde väldigt dåligt. Jag var inte tillräckligt snygg, kunde inte bära "Cheap Monday jeans" som de andra eftersom jag hade för "tjocka" ben(vader) och hade varken lika bra betyg eller samma popularitet som min bästa vän. Jag känd mig knäckt och att jag var en dålig människa. Dock märkte en del i klassen att jag inte mådde bra och jag blir bara så varm i kroppen när jag tänker på hur omtänksamma mina vänner varit mot mig som försökte få mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv.
När jag började gymnasiet var jag rent ut sagt livrädd för min nya klass. Jag kände ingen och tyckte inte att jag fick kontakt med någon! Jag kände mig verkligen som ett djur på zoo! Det första året bekantade jag mig inte med någon i klassen. Jag kände att jag hade hamnat hel fel och ville byta inriktning, vilket var lite krångligt. Det slutade med att jag kunde byta inriktning inom estet, men fortfarande gå i samma klass. Det blev då mer att jag sprang tvärsöver skolan till min dåvarande pojkvän och pinade mig genom lektionerna. Andra året på gymnasiet bekantade jag mig lite med ett par andra tjejer i klassen, men hamnade i en ny och mycket värre depression. Min prestationsångest var extremt svår och jag bedömde mig i nästan allt jag gjorde och i hur jag såg ut. Hade depressionen i ca 5 månader och fick medicin för det. Jag rasade där i vikt, trots att jag inte tänkte på det eller ville gå ner i vikt, jag sov ca 4 timmar per natt och var som ett vrak som inte umgicks med någon förutom min pojkvänn. Jag som alltid haft en vikt på ca 50-53 kg rasade ner till 46 kg på ett fåtal veckor.
Jag blev ändå bättre med mitt mående till slut och hade till och från en kontaktperson att prata med. Men någonting hände med min fixering på min kropp och mitt ätande. Jag styrde mina känslor genom att kontrollera mitt ätande och min figur. Jag som alltid haft stort kroppskomplex över mina ben tänkte att jag skulle sluta må dåligt eller ha jobbiga dagar om jag kunde kontrollera och försöka omformatera mina ben och vader. Men det är ju svårt när jag är född med lite större muskulatur på benen, alltså ha det genetiskt...
Jag tunnade ur mer och mer... men tyckte inte att jag fick det resultat jag ville. Jag fick tunnelseende och stängde ut allt annat som jag egentligen tyckte var viktigt. Men jag kan säga att jag inte hade en aning om att det var en ätstörning jag hade. Jag var bombsäker på att jag bara blivit lite hälsofixerad och att det inte alls var något fel med det. Jag åt ju ändå fyra, ibland fem gånger om dagen. Fem väldigt begränsade mål om dagen. Lunchen i skolan åt jag minst eftersom det var i skolan som jag var som mest osäker. Och jag fick bara äta det "nyttigaste" alternativet! Jag menar, man kunde ju inte riskera något.
Min bild av hur en normal människa åt under en dag och över hur en normalviktig person i min ålder såg ut var helt snedvriden. Som minst vägde jag 39 kg under en kort period, men gick snabbt upp till 41 kg under julen 2011 då jag verkligen kände att någonting inte stämde och ville faktiskt inte vara så mager som jag var. Egentligen ville jag inte gå upp så mycket heller eftersom jag nu var livrädd för stora förändringar, men beslutade mig för att söka hjälp i alla fall. För något fel måste det ju ha varit för min låga vikt!? Jag trodde att det berodde på att jag var för stressad och att jag hade hög ämnesomsättning. Visst, stressen kan spela roll, men ämnesomsättningen?? Här hade jag inte menstruerat sedan sommaren 2009 och kände att jag ville fungera som en normal kvinna. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen där vi kollade upp lite olika saker kring vad viktnedgången kunde bero på, om det t.ex kunde vara sköldkörtelfel eller liknande. Till slut fick jag ett papper hemskickat där jag skulle fylla i hur jag såg på min kropp och hur jag åt osv. Pappret skickades till en ätstörningsklinik och jag fick ett besked om att komma dit på besök. På en och en halv timme fick jag beskedet om att jag hade anorexia nervosa. Tydligen fanns det en skala på hur pass svårt skadad jag var av sjukdomen, mellan 0-6 och jag låg på 5.5. Jag tror dock att det hade mycket att göra med hur lite jag vägde i jämförelse med min längd och ålder då jag inte hade de mest extrema anorektiska tankarna. Jag hade heller aldrig kräkts, använt laxermedel eller tränat överdrivet mycket. Jag var inte långt ifrån att läggas in på slutenvård, men klarade mig med marginaler till dagvården. *Phew*! Jag har aldrig utvecklats så mycket som jag gjorde den sommaren. Det var min livs värsta, men kanske också bästa sommar! Idag känner jag mig stark och är jättestolt över mig själv att jag kommit så långt! Det är så mycket jag kan göra idag som jag inte alls kunde under min sjukdomsperiod!
Listan kan faktiskt göras ännu längre, men nu känner jag att jag inte orkar skriva mer.
Ni har varit tappra ni som orkade läsa igenom hela texten. Har nog aldrig skrivit så sammanfattande om mitt liv! Denna tid är definitivt förbi, men man bör alltid vara vaksam! Monstret kan finnas bakom nästa husknut och det gäller att då snabbt ta en annan väg.
Kram så länge!
De här tjejerna var dock noga med att höja mig till skyarna ibland också. Helt plötsligt var jag någons bästa vän och aldrig skulle vi skiljas åt! Man tävlade om mig i gruppen och den uppmärksamheten tyckte jag såklart om. Så jag stannade. De behövde mig i gruppen till något jag då trodde var positivt, men som jag senare kom att inse mer var ett utnyttjande. Mobbning handlar ju oftast om att trycka ner någon annan för att må bättre eller höja sig själv. Det var ju inte helt ovanligt heller att jag bjöd på godis och glass och aldrig fick något tillbaka... Tyvärr hade jag inte så stort stöd från de övriga i klassen heller. Jag var "ocool" och ingen speciell att lägga märket till. Det fanns många fler, både tjejer och killar, som gärna slängde ur sig taskiga och elaka kommentarer om att jag var konstig, udda och klädde mig fult m.m. Dessutom blev jag utfryst en hel del. Men jag tror också att det var svårt för andra att se eller höra vad det var som pågick eftersom jag sällan sa något.
Min räddning från mobbningen var då jag började högstadiet. Jag hamnade i en musikklass i en skola där ingen från min gamla klass kom att fortsätta i. Jag mötte de mest underbara människorna jag någonsin träffat och skaffade mig många nya vänner. Trots att mobbningen ibland fortsatte på bussen hem när jag åkte samma buss som de gamla klasskamraterna gjorde, så kände jag mig tryggare och lyckligare.
Under perioden i högstadiet var jag dock väldigt osäker och extremt rädd för att sticka ut och inte vara som alla andra. Jag jämförde mig väldigt mycket med vänner och de andra i skolan. Det handlade till störst del om hur populär man var, hur man såg ut och hur bra betyg man hade. Inte så konstigt att känna så efter ett antal år av mobbning! Jag blev alltmer stressad och till slut deprimerad då jag kände att jag inte dög eller var bra nog. Jag drog mig undan och mådde väldigt dåligt. Jag var inte tillräckligt snygg, kunde inte bära "Cheap Monday jeans" som de andra eftersom jag hade för "tjocka" ben(vader) och hade varken lika bra betyg eller samma popularitet som min bästa vän. Jag känd mig knäckt och att jag var en dålig människa. Dock märkte en del i klassen att jag inte mådde bra och jag blir bara så varm i kroppen när jag tänker på hur omtänksamma mina vänner varit mot mig som försökte få mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv.
När jag började gymnasiet var jag rent ut sagt livrädd för min nya klass. Jag kände ingen och tyckte inte att jag fick kontakt med någon! Jag kände mig verkligen som ett djur på zoo! Det första året bekantade jag mig inte med någon i klassen. Jag kände att jag hade hamnat hel fel och ville byta inriktning, vilket var lite krångligt. Det slutade med att jag kunde byta inriktning inom estet, men fortfarande gå i samma klass. Det blev då mer att jag sprang tvärsöver skolan till min dåvarande pojkvän och pinade mig genom lektionerna. Andra året på gymnasiet bekantade jag mig lite med ett par andra tjejer i klassen, men hamnade i en ny och mycket värre depression. Min prestationsångest var extremt svår och jag bedömde mig i nästan allt jag gjorde och i hur jag såg ut. Hade depressionen i ca 5 månader och fick medicin för det. Jag rasade där i vikt, trots att jag inte tänkte på det eller ville gå ner i vikt, jag sov ca 4 timmar per natt och var som ett vrak som inte umgicks med någon förutom min pojkvänn. Jag som alltid haft en vikt på ca 50-53 kg rasade ner till 46 kg på ett fåtal veckor.
Jag blev ändå bättre med mitt mående till slut och hade till och från en kontaktperson att prata med. Men någonting hände med min fixering på min kropp och mitt ätande. Jag styrde mina känslor genom att kontrollera mitt ätande och min figur. Jag som alltid haft stort kroppskomplex över mina ben tänkte att jag skulle sluta må dåligt eller ha jobbiga dagar om jag kunde kontrollera och försöka omformatera mina ben och vader. Men det är ju svårt när jag är född med lite större muskulatur på benen, alltså ha det genetiskt...
Jag tunnade ur mer och mer... men tyckte inte att jag fick det resultat jag ville. Jag fick tunnelseende och stängde ut allt annat som jag egentligen tyckte var viktigt. Men jag kan säga att jag inte hade en aning om att det var en ätstörning jag hade. Jag var bombsäker på att jag bara blivit lite hälsofixerad och att det inte alls var något fel med det. Jag åt ju ändå fyra, ibland fem gånger om dagen. Fem väldigt begränsade mål om dagen. Lunchen i skolan åt jag minst eftersom det var i skolan som jag var som mest osäker. Och jag fick bara äta det "nyttigaste" alternativet! Jag menar, man kunde ju inte riskera något.
Min bild av hur en normal människa åt under en dag och över hur en normalviktig person i min ålder såg ut var helt snedvriden. Som minst vägde jag 39 kg under en kort period, men gick snabbt upp till 41 kg under julen 2011 då jag verkligen kände att någonting inte stämde och ville faktiskt inte vara så mager som jag var. Egentligen ville jag inte gå upp så mycket heller eftersom jag nu var livrädd för stora förändringar, men beslutade mig för att söka hjälp i alla fall. För något fel måste det ju ha varit för min låga vikt!? Jag trodde att det berodde på att jag var för stressad och att jag hade hög ämnesomsättning. Visst, stressen kan spela roll, men ämnesomsättningen?? Här hade jag inte menstruerat sedan sommaren 2009 och kände att jag ville fungera som en normal kvinna. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen där vi kollade upp lite olika saker kring vad viktnedgången kunde bero på, om det t.ex kunde vara sköldkörtelfel eller liknande. Till slut fick jag ett papper hemskickat där jag skulle fylla i hur jag såg på min kropp och hur jag åt osv. Pappret skickades till en ätstörningsklinik och jag fick ett besked om att komma dit på besök. På en och en halv timme fick jag beskedet om att jag hade anorexia nervosa. Tydligen fanns det en skala på hur pass svårt skadad jag var av sjukdomen, mellan 0-6 och jag låg på 5.5. Jag tror dock att det hade mycket att göra med hur lite jag vägde i jämförelse med min längd och ålder då jag inte hade de mest extrema anorektiska tankarna. Jag hade heller aldrig kräkts, använt laxermedel eller tränat överdrivet mycket. Jag var inte långt ifrån att läggas in på slutenvård, men klarade mig med marginaler till dagvården. *Phew*! Jag har aldrig utvecklats så mycket som jag gjorde den sommaren. Det var min livs värsta, men kanske också bästa sommar! Idag känner jag mig stark och är jättestolt över mig själv att jag kommit så långt! Det är så mycket jag kan göra idag som jag inte alls kunde under min sjukdomsperiod!
Det som hände med mig under svälttiden vill jag verkligen understryka:
- Jag fick mindre ork till att vara social och ägna mig åt intressen
- Jag planerade, tänkte och fantiserade om mat hela tiden,
- Jag drömde "mardrömmar" om att jag t.ex. ätit en hel tårta själv,
- Jag frös väldigt mycket och hade extremt dålig blodcirkulation,
- Jag blev blek och lila i huden,
- Jag fick fjun på kroppen,
- Jag fick svårare att känna positiva känslor, ex. pirr i magen, kunna skratta m.m.
- Det började knaka mer i mina leder,
- Jag fick väldigt ont då jag skulle sitta och ville helst inte sitta under en längre tid,
- Jag kunde inte vila knäna mot varandra då jag skulle sova eftersom de i princip skar sig mot varandra,
- Min koncentrationsförmåga var svag och använde den främst i skolan där jag pressade mig själv till MVGn. Hade också svårt för att hålla tråden i vanliga samtal och koncentrera mig på tv-tittanden/läsning av böcker. Jag läste en massa ytfixerade bloggar och tidningar,
- Kroppen kändes extremt rastlös(inte konstigt då den faktiskt ville ha mat och var beredd på att "jaga"),
- Jag fick tunnare hår och naglar som gick av osvosv.
Listan kan faktiskt göras ännu längre, men nu känner jag att jag inte orkar skriva mer.
Ni har varit tappra ni som orkade läsa igenom hela texten. Har nog aldrig skrivit så sammanfattande om mitt liv! Denna tid är definitivt förbi, men man bör alltid vara vaksam! Monstret kan finnas bakom nästa husknut och det gäller att då snabbt ta en annan väg.
Kram så länge!
Tänk vad långt du kommit i din kamp! De e inte alla som fixar det så bra som du gör=) KRAAAAAM!!!!
SvaraRaderaTack för orden! <3 Och absolut! Det gäller att verkligen ta vara på det, men ändå aldrig sluta utvecklas.
RaderaSTOR KRAM!