tisdag 24 april 2012

Livet, från liten till stor

Gokväll, gokväll...

Tänkte att det kanske vore bra att berätta lite mer om mitt liv och min ätstörning? Så ni får lite bakgrund till varför jag t.ex fick ätstörningen? Observera att variationen hos dem som får och har ätstörningar är enorm och det finns absolut ingen "grundmall", bara liknande mönster. Läs så mycket ni orkar, haha ;-)

När jag var liten var jag som vilken busig och glad tjej som helst! Jag gillade att bjuda på mig själv, agera teaterapa, charma de vuxna på olika sätt och umgås med mina bästa vänner! När jag började skolan hade jag de tre första åren det jättebra. Dock umgicks jag mest med killar. Det kan ju ha något att göra med att jag helt enkelt inte kände mig som de andra tjejerna i klassen. Sedan blev jag alltmer ensam. Ofta gick jag ensam på skolgården och filosoferade i min egna lilla värld. Lärarna kallade mig ofta för "dagdrömmaren". 

Jag bekantade mig senare med en tjej som kom att bli min bästa vän i 3:e klass. Men allteftersom märkte jag en enorm skillnad mellan oss maktmässigt. Min vän var väldigt dominant av sig som gärna styrde och ställde. Hon ansåg sig nästan alltid ha rätt i mitt sällskap och jag kände mig nedtryckt. Sedan kom en tredje tjej in i bilden, vilket fick mig att känna mig ännu mer nedtryckt eftersom båda två var dominanta mot mig och såg mig som svag då jag inte riktigt vågade säga emot. Jag kände mig ofta utsatt.

Jag bröt mig till slut loss från dem och hamnade i ett annat gäng. Vi var fyra tjejer från 4:e till 6:e klass. Tyvärr hände i princip samma sak där som i det förra gänget. Dessa tjejer snackade mycket skit om mig, gav mig taskiga och nedtryckande kommentarer minst en gång varje dag. Kommentarerna kunde t.ex. låta så här "Öhmm... det syns att du har bh på dig. Det behöver inte du direkt", "Varför sminkar du dig aldrig som alla andra!?", "Vad har du på dig för någonting!? Det var inte speciellt snyggt.." eller "Du är så udda!" etc. Ett fåtal tillfällen blev jag även utsatt fysiskt om jag inte gick med på att göra vissa saker. T.ex. örfilad, införd på toaletten m.m.

De här tjejerna var dock noga med att höja mig till skyarna ibland också. Helt plötsligt var jag någons bästa vän och aldrig skulle vi skiljas åt! Man tävlade om mig i gruppen och den uppmärksamheten tyckte jag såklart om. Så jag stannade. De behövde mig i gruppen till något jag då trodde var positivt, men som jag senare kom att inse mer var ett utnyttjande. Mobbning handlar ju oftast om att trycka ner någon annan för att må bättre eller höja sig själv. Det var ju inte helt ovanligt heller att jag bjöd på godis och glass och aldrig fick något tillbaka... Tyvärr hade jag inte så stort stöd från de övriga i klassen heller. Jag var "ocool" och ingen speciell att lägga märket till. Det fanns många fler, både tjejer och killar, som gärna slängde ur sig taskiga och elaka kommentarer om att jag var konstig, udda och klädde mig fult m.m. Dessutom blev jag utfryst en hel del. Men jag tror också att det var svårt för andra att se eller höra vad det var som pågick eftersom jag sällan sa något.

Min räddning från mobbningen var då jag började högstadiet. Jag hamnade i en musikklass i en skola där ingen från min gamla klass kom att fortsätta i. Jag mötte de mest underbara människorna jag någonsin träffat och skaffade mig många nya vänner. Trots att mobbningen ibland fortsatte på bussen hem när jag åkte samma buss som de gamla klasskamraterna gjorde, så kände jag mig tryggare och lyckligare.

Under perioden i högstadiet var jag dock väldigt osäker och extremt rädd för att sticka ut och inte vara som alla andra. Jag jämförde mig väldigt mycket med vänner och de andra i skolan. Det handlade till störst del om hur populär man var, hur man såg ut och hur bra betyg man hade. Inte så konstigt att känna så efter ett antal år av mobbning! Jag blev alltmer stressad och till slut deprimerad då jag kände att jag inte dög eller var bra nog. Jag drog mig undan och mådde väldigt dåligt. Jag var inte tillräckligt snygg, kunde inte bära "Cheap Monday jeans" som de andra eftersom jag hade för "tjocka" ben(vader) och hade varken lika bra betyg eller samma popularitet som min bästa vän. Jag känd mig knäckt och att jag var en dålig människa. Dock märkte en del i klassen att jag inte mådde bra och jag blir bara så varm i kroppen när jag tänker på hur omtänksamma mina vänner varit mot mig som försökte få mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv.

När jag började gymnasiet var jag rent ut sagt livrädd för min nya klass. Jag kände ingen och tyckte inte att jag fick kontakt med någon! Jag kände mig verkligen som ett djur på zoo! Det första året bekantade jag mig inte med någon i klassen. Jag kände att jag hade hamnat hel fel och ville byta inriktning, vilket var lite krångligt. Det slutade med att jag kunde byta inriktning inom estet, men fortfarande gå i samma klass. Det blev då mer att jag sprang tvärsöver skolan till min dåvarande pojkvän och pinade mig genom lektionerna. Andra året på gymnasiet bekantade jag mig lite med ett par andra tjejer i klassen, men hamnade i en ny och mycket värre depression. Min prestationsångest var extremt svår och jag bedömde mig i nästan allt jag gjorde och i hur jag såg ut. Hade depressionen i ca 5 månader och fick medicin för det. Jag rasade där i vikt, trots att jag inte tänkte på det eller ville gå ner i vikt, jag sov ca 4 timmar per natt och var som ett vrak som inte umgicks med någon förutom min pojkvänn. Jag som alltid haft en vikt på ca 50-53 kg rasade ner till 46 kg på ett fåtal veckor.

Jag blev ändå bättre med mitt mående till slut och hade till och från en kontaktperson att prata med. Men någonting hände med min fixering på min kropp och mitt ätande. Jag styrde mina känslor genom att kontrollera mitt ätande och min figur. Jag som alltid haft stort kroppskomplex över mina ben tänkte att jag skulle sluta må dåligt eller ha jobbiga dagar om jag kunde kontrollera och försöka omformatera mina ben och vader. Men det är ju svårt när jag är född med lite större muskulatur på benen, alltså ha det genetiskt...
Jag tunnade ur mer och mer... men tyckte inte att jag fick det resultat jag ville. Jag fick tunnelseende och stängde ut allt annat som jag egentligen tyckte var viktigt. Men jag kan säga att jag inte hade en aning om att det var en ätstörning jag hade. Jag var bombsäker på att jag bara blivit lite hälsofixerad och att det inte alls var något fel med det. Jag åt ju ändå fyra, ibland fem gånger om dagen. Fem väldigt begränsade mål om dagen. Lunchen i skolan åt jag minst eftersom det var i skolan som jag var som mest osäker. Och jag fick bara äta det "nyttigaste" alternativet! Jag menar, man kunde ju inte riskera något.

Min bild av hur en normal människa åt under en dag och över hur en normalviktig person i min ålder såg ut var helt snedvriden. Som minst vägde jag 39 kg under en kort period, men gick snabbt upp till 41 kg under julen 2011 då jag verkligen kände att någonting inte stämde och ville faktiskt inte vara så mager som jag var. Egentligen ville jag inte gå upp så mycket heller eftersom jag nu var livrädd för stora förändringar, men beslutade mig för att söka hjälp i alla fall. För något fel måste det ju ha varit för min låga vikt!? Jag trodde att det berodde på att jag var för stressad och att jag hade hög ämnesomsättning. Visst, stressen kan spela roll, men ämnesomsättningen?? Här hade jag inte menstruerat sedan sommaren 2009 och kände att jag ville fungera som en normal kvinna. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen där vi kollade upp lite olika saker kring vad viktnedgången kunde bero på, om det t.ex kunde vara sköldkörtelfel eller liknande. Till slut fick jag ett papper hemskickat där jag skulle fylla i hur jag såg på min kropp och hur jag åt osv. Pappret skickades till en ätstörningsklinik och jag fick ett besked om att komma dit på besök. På en och en halv timme fick jag beskedet om att jag hade anorexia nervosa. Tydligen fanns det en skala på hur pass svårt skadad jag var av sjukdomen, mellan 0-6 och jag låg på 5.5. Jag tror dock att det hade mycket att göra med hur lite jag vägde i jämförelse med min längd och ålder då jag inte hade de mest extrema anorektiska tankarna. Jag hade heller aldrig kräkts, använt laxermedel eller tränat överdrivet mycket. Jag var inte långt ifrån att läggas in på slutenvård, men klarade mig med marginaler till dagvården. *Phew*! Jag har aldrig utvecklats så mycket som jag gjorde den sommaren. Det var min livs värsta, men kanske också bästa sommar! Idag känner jag mig stark och är jättestolt över mig själv att jag kommit så långt! Det är så mycket jag kan göra idag som jag inte alls kunde under min sjukdomsperiod!

Det som hände med mig under svälttiden vill jag verkligen understryka:


  • Jag fick mindre ork till att vara social och ägna mig åt intressen 
  • Jag planerade, tänkte och fantiserade om mat hela tiden, 
  • Jag drömde "mardrömmar" om att jag t.ex. ätit en hel tårta själv, 
  • Jag frös väldigt mycket och hade extremt dålig blodcirkulation,
  • Jag blev blek och lila i huden,
  • Jag fick fjun på kroppen, 
  • Jag fick svårare att känna positiva känslor, ex. pirr i magen, kunna skratta m.m.
  • Det började knaka mer i mina leder,
  • Jag fick väldigt ont då jag skulle sitta och ville helst inte sitta under en längre tid,
  • Jag kunde inte vila knäna mot varandra då jag skulle sova eftersom de i princip skar sig mot varandra, 
  • Min koncentrationsförmåga var svag och använde den främst i skolan där jag pressade mig själv till MVGn. Hade också svårt för att hålla tråden i vanliga samtal och koncentrera mig på tv-tittanden/läsning av böcker. Jag läste en massa ytfixerade bloggar och tidningar, 
  • Kroppen kändes extremt rastlös(inte konstigt då den faktiskt ville ha mat och var beredd på att "jaga"),
  • Jag fick tunnare hår och naglar som gick av osvosv.


Listan kan faktiskt göras ännu längre, men nu känner jag att jag inte orkar skriva mer.
Ni har varit tappra ni som orkade läsa igenom hela texten. Har nog aldrig skrivit så sammanfattande om mitt liv! Denna tid är definitivt förbi, men man bör alltid vara vaksam! Monstret kan finnas bakom nästa husknut och det gäller att då snabbt ta en annan väg.

Kram så länge!       

söndag 22 april 2012

Begrepp som rimmar på skepp?

Begreppen bra eller låg självkänsla och självbild har idag ofta blivit så fixerat till något som finns inom oss och till något vi har/äger. självkänslan eller självbilden är då antingen dålig eller bra. Det är inte helt ovanligt att om en person exempelvis skulle vantrivas i en kärleksrelation och kanske blir slagen och inte vågar säga ifrån, att personen då skyller på att hon eller han har låg självkänsla. Vad betyder och förklarar det egentligen!? Man ser ofta på självkänsla och självbild som om begreppen vore "objekt" eller "saker" som man kan hitta om man rotar lite bland lådor. Hittar man de bra "sakerna" så kan man våga göra saker, men hittar man de dåliga eller ingenting alls så kan man inte utsätta sig för att göra dessa saker? Vet många ens vad som är dålig eller låg självkänsla? Är det samma för alla eller kan de dåliga "sakerna" se olika ut för olika människor?

Tänker man på självkänsla på det här sättet så är det ingen idé att tro att det blir bättre om man skaffar högre eller bättre självkänsla. Tankarna blir för objektiva och det är då lätt att man blir fixerad på att det ska bli bra och att man ska skaffa högre självkänsla. Gärna redan imorgon. Dippar man eller bara mår allmänt sämre någon dag, vilket de flesta gör, så kan man ta detta på lite för stort allvar. Så fokusera inte så mycket på om du har hög eller låg självkänsla/självbild! Det är nämligen inget man kan ta på och det beskriver inte vem du är.


Men vad är skillnaden på självbild och självkänsla??

Det är det här som många har problem att skilja mellan. En självbild är resultatet av vad man tror att andra tycker och tänker om en. Det har jag ju nämnt lite tidigare om. Skulle jag "ha" en dålig självbild(vilket jag ibland kan känna att jag har) så tror jag att andra ser mig som en dålig person. Det är då tvärtom med en bra självbild. 
Självkänsla handlar mer om vilket värde jag har som person bortom allt innehåll i självbilden.

En person med långvarig låg självkänsla och med en negativ självbild brukar känna att hon/han måste prestera något väldigt bra eller vara väldigt speciell för att ha ett värde. Detta är ett extremt vanligt förekommande hos dem med ätstörningar. T.ex. tankar och känlor som handlar om att förändra det yttre och kanske stå emot att äta för att känna att man har ett värde.. 

Men det går att ändra på det! Bara man vill, tror på att det går, lägger ner tid på sig själv och känner efter vad det är man egentligen mår bra av, så är allting möjligt! Jag har träffat många som har visat att det faktiskt går. :) 

Kram så länge!

lördag 21 april 2012

Tröstande ordspråk/citat

Vissa dagar känns piss ibland rent ut sagt. Man mår inge vidare, orkar ingenting, känner sig osäker och trivs inte så bra med sig själv. Det kan då vara en god idé att faktiskt krypa upp i soffan med en god kopp te och mysa in sig i en härlig filt och läsa ett par tröstande och härliga citat/ordspråk.

Här är några som tilltalar mig väldigt mycket:

"Att inte ha alla saker som man skulle vilja ha - är en nödvändig del av lyckan."


"Framtidstro ger livsglädje!"


"Även den som går sakta kommer fram till slut." (här tänker jag mig då att man inte blir av med ätstörningen så fort man kommer ut ur en behandling och är normalviktig. Tankarna kan vara precis lika jobbiga ett bra tag efteråt och man brukar säga att det tar minst lika lång tid att bli frisk som då man varit sjuk. Alltså 2 år.)


"För mycket av det goda - är ibland precis lagom." (Att festa en hel del, träffa mycket människor och leva på upplevelser är en livsstil som vissa har. Jag har det periodvis.)


"Njut av ögonblicket!"


"Bästa sättet att lyckas är att bestämma sig för att lyckas."


"Entusiasm smittar av sig."


"Det gäller att vara tacksamma över det vi har och inte otacksamma över det vi saknar."


"Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart."  


"Det är förspilld kraft att oroa sig."


"Var glad att du är så bra som du är."


"Att inte ha saker som man skulle vilja ha - är en nödvändig del av lyckan."


"Önskar man andra framgång, mår man väl själv."


"Motgångar kan vara trappsteg till framgång" 


Har ni några bra ordspråk eller citat? Dela väldigt gärna med er! Man kan ju alltid hitta nya. Ett ordspråk som inte tilltalar idag kan tilltala imorgon ;) Oj, så mycket ordspråk det blev nu, haha! Men gör som jag, och skriv ner ett par på ett A4 papper i olika färger, rama in och sätt upp det på väggen vid sängen. Jag har faktiskt blivit lugnare och på något sätt lite gladare sen jag började pyssla med ordspråk :)

Kram så länge!

måndag 16 april 2012

Fortsättning - Prestationsångest


Att minska på sin starka prestationsångest är verkligen inget som sker över en natt. Det krävs mycket tid och arbete till både övningar, att läsa fakta och utsätta sig för jobbiga situationer. Det gäller att ha motivation, tålamod och tid för att få arbetet hållbart. Är man en stressad person med mycket omkring sig så gäller det först och främst att lära sig varva ner och hitta tid, så man lättare kan sätta sig in i att ta hand om sig själv. Man får faktiskt prioritera!   

Första delen jag vill att ni läser hittar ni här:  http://dudugerprecissomduar.blogspot.se/2012/04/prestationsangest-en-livsdodare.html

Har man nu kommit fram till att man har stark press på att känna att man måste vara på ett visst sätt och klara av allt som står i ens väg så är det toppenbra! Kan man också säga till sig själv att "jag har lätt för att få prestationsångest" har man nått en acceptans till det hela. Acceptans är ett av de första och viktigaste stegen i att arbeta med ett bättre välmående(ja, ni förstår förmodligen att förnekelse inte leder så långt..)

Det är nu övningar och nya sätt att tänka kommer in. Börja med att ta fram en del känslor och tankar som gör att du hindras i vardagen och då kanske handlingarna blir annorlunda än vad du tänkt dig. 

T.ex. Situation:  "Dina bästa vänner kommer över på middag", 
De automatiska tankarna kanske blir: "Jag är så ful tillsammans med mina vänner", "De tycker säkert jag är tjock som äter så mycket"  
Känslorna kan vara:   "Obehag, ledsamhet och osäkerhet" 
Beteendet/konsekvenserna: "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om", "Jag åt bara hälften av vad jag egentligen ville äta." 

Pröva först med att komma på 3 liknande exempel från din vardag. Tänk på att detta inte är någon uppgift du ska prestera i, det är det vi ska komma ifrån. Du gör detta för DIN skull och att ta lite i taget är en bra strategi för att detta inte ska kännas övermäktigt. Ta max 20 min!

Byt nu ut de automatiska tankarna! T.ex. "Att jag nu känner och tycker att jag är ful, behöver inte betyda att det är en sanning. Eftersom jag har prestationsångest så fokuserar jag mycket på småsaker som omgivningen förmodligen inte alls lägger märke till", "Lycka eller värde på person kan aldrig mätas i skönhet", "Jag äter det jag behöver för att må bra", "Det finns inget som är för mycket om min kropp säger att den är hungrig och behöver mat. Jag kan lita på att den talar om när den har fått tillräckligt." 
Känslorna kanske blir: "Lättnad, styrka och trygghet"
Beteendet/konsekvenserna: "Jag förbättrar både acceptansen och synen på mig själv", "Jag kan fokusera mer på det roliga och äta som jag ska för att må bra."    

Att göra detta ca 1-2 gånger i veckan under 4 veckors tid är ingen dum idé! Jag har själv gjort det, vilket fungerat väldigt bra! :) Detta var nämligen något jag gjorde en hel del då jag gick i behandling för anorexia och det har gett stora resultat!

Bara att höra av er om ni har frågor, synpunkter eller vill ha fler exempel! 

Kram så länge!



söndag 15 april 2012

30 förslag på aktiviteter när man varvar ner och tar hand om sig själv!

Det är viktigt att göra saker för sig själv.. Att känna efter hur man mår och vad man känner för att göra. Visst är vissa dagar mer hektiska än andra, men att i alla fall planera in 30 min för sig själv varje dag är det minsta man kan göra! 

Helst är 30 min minimum.

Jag kommer ihåg hur hemskt jag mådde i min gymnasietid! :S Mina dagar bestod i stort sett av plugg, plugg.. och plugg! 

Först en hektisk skoldag, sedan kom jag hem till middagen och efter det var det plugg till 22 + Godnatt. Det var på den tiden jag var mer sjuk och stressad, vilket gjorde att jag glömde bort mina behov. Vad som faktiskt gör det värdefullt för MIG att leva! 

Det känns lyxigt att jag blivit så insiktsfull och att jag idag kan känna av när det blir för mycket av det mögliga brödet! ;)

Nog om det! Här är mina 30 personliga favoriter på saker att göra då man spenderar tid med sig själv och varvar ner:

  1. Planera semesterresor
  2. Köpa saker till sig själv
  3. Måla/teckna/fotografera/filma osv
  4. Läsa böcker
  5. Andas lugnt 
  6. Lösa korsord
  7. Umgås med djur
  8. Samtala med en vän
  9. Baka något
  10. Spela instrument (jag spelar då helst keyboard)
  11. Träffa vänner
  12. Sjunga
  13. Lägga en make-up/Göra en frisyr på sig själv
  14. Titta på vilda djur
  15. Sitta i solen(om det är någon sol ute)
  16. Planera eller organisera något(ex en fest hemma, utflykt, shopping osv)
  17. Lyssna till naturens ljud
  18. Lyssna på radio
  19. Få eller ge massage
  20. Köpa något till familjen/en vän/partnern 
  21. Gå på bio
  22. Göra småjobb i hemmet(plocka, diska osv)
  23. Titta på youtube
  24. Skriva dagbok
  25. Göra avslappningsövningar
  26. Lyssna på musik
  27. Gå på en promenad
  28. Skriva ett brev eller meddelande till någon
  29. Sticka/virka, brodera eller sy
  30. Gå på fik eller restaurang
Hoppas dessa förslag hjälper!

Kram så länge!

onsdag 11 april 2012

Att jämföra sig med en förvrängd verklighet!?

En sak jag gått och funderat på är hur de flesta med ätstörningar (inklusive mig själv) och personer med låg självkänsla jämför sig med andra. Enligt mina erfarenheter så ligger exempelvis ofta en enorm prestationsångest hos personer med anorexia och det gäller att vara bäst på allt! Eftersom det ligger ett sådant starkt kontrollbehov i matvanorna, hur man ser ut, motionsvanorna etc. så vill man ju uppnå "bästa" resultat. Man kan tro att lyckan ligger i hur snygg(smal) man är, hur framgångsrik man är och hur hälsosam/nyttig man är. Det är ett ideal som förstärkts i den tid vi lever i just nu och det är väldigt svårt att komma ifrån då idealet förmedlas överallt! I media, samtalsämnen bland människor m.m.
<--Dagens ideal!?

Många strävar starkt efter det här idealet, vilket ofta leder till att man jämför sig (medvetet eller omedvetet) med de smalaste, snyggaste, mest framgångsrika eller "hälsosammaste" människorna man ser/träffar. 
Det är inte ovanligt att man endast lägger märket till den ex. supersmala personen på Lindex och inte har något minne av de andra tio personerna som var där inne. Man "sollar". Som sagt är detta väldigt vanligt bland dem med ätstörningar och så klart också bland de utan ätstörning.  Detta gör att man i sin tur kan få en annan uppfattning om vad som är verklighet och pressen på sig själv att bli snygg, framgångsrik och nyttig ökar. Verkligheten blir förvrängd!

Detta är nog det som varit mitt största problem och det är långt ifrån ovanligt. Jag har själv en vän som har sagt att hon mår dåligt av att vara i "perfekta" människors närhet. Hon föredrar att umgås med människor som inte bär så mycket smink eller har snygga kläder i hennes närvaro, äter mycket mat/skräpmat och inte pratar om hur bra det går för dem på deras jobb osv. Hon blir då mer avslappnad och det är inte så konstigt att känna så här om man vanligtvis jämför sig mycket med andra. Då sänks ju nämligen det höga idealet(tillfälligt) och man slipper känna samma press och ångest just då. Men man kan ju inte begära av omgivningen att anpassa sig på detta sätt för att tillfälligt må bra. Det gäller att hitta sätt som säger att man duger som man är och att man inte behöver vara bäst på allt för att må bra. Det man mår bra av är väl ändå att känna att man duger precis som man är och ta fram det man tycker om hos sig själv? 

Jag tror inte någon ser sin bästa vän eller någon som står en nära bara som en kropp eller yta. Det är som att säga att ens favoritglass beror på hur omslagspappret ser ut. De personer du värdesätter är förhoppningsvis mycket mer än ett omslagspapper! Så börja tänka så om dig själv också i sånt fall. Vad är det du värdesätter hos din bästa vän eller partner? T.ex. att hon eller han alltid finns där, lyssnar på en, är grymt rolig att umgås med, är påhittig, nyfiken, ärlig etc...

Vänd nu på steken och fundera över varför vänner eller övriga relationer faktiskt umgås med just dig! 
Tro mig, listan kan göras lång och det handlar förmodligen om mycket mer än det tunna omslagspappret! ;)

Kram så länge!

söndag 8 april 2012

Prestationsångest - En livsdödare

De allra flesta av oss är i olika sammanhang rädda för att misslyckas. Det är helt naturligt och inte alls konstigt. Kanske är man rädd för att den nya maträtten man ska pröva tillaga till en fest blir en katastrof eller att man gör bort sig på en föreläsning? Enligt mig är det inget fel med att känna rädsla inför dessa saker, eftersom det är så fullt naturligt. Det man ska vara observant på är ifall man känner stark oro inför vad andra tycker om en eller ifall man bryter ihop fullständigt efter att ha misslyckats.

"Tänk om de tycker att jag är skittråkig på festen!?", "De kommer säkert tycka att jag är tjock som ätit chips tre dagar i rad" eller "De tycker säkert att jag ser ut som en giraff i klackskor, så lång som jag är!" Låter man dessa typer av tankar trycka ner och hindra en från att göra det som man verkligen vill så tycker jag att det är ett tecken på att man behöver jobba med sig själv. Misslyckas gör vi ju alla i livet och det är då väldigt viktigt att man inte trycker ner sig själv utan visar sig omtanke och stöttning.

Jag har själv haft så mycket problem med prestationsångest, vilket fått mig att må väldigt dåligt. Exempelvis så pressade jag mig väldigt hårt i skolan. Fick jag inte MVG eller var bland de 3 bästa i klassen så var jag inte tillräckligt bra. Förstod ni? Fick inte mitt arbete betyget MVG så var inte jag bra. Vad resulterade det här i då? Jo, att jag ägnade överdrivet mycket tid till att plugga och pressa mig själv hårt. Jag sköt bort allt som jag tyckte var roligt och ägnade mig istället åt att plugga och göra sysslor så att jag fick känna mig "duktig". Jag kände mig knappast lycklig eller hann njuta av mina höga betyg som jag ändå fick. Eftersom jag inte gjorde saker som fick mig att må bra så visste jag ju knappt vad som var "må bra" till slut. Tänk att jag faktiskt under en ganska lång tid utgick från att det jag gjorde, satte ett slags värde på mig. Detta är ju också något som varit starkt kopplat till min ätstörning. Idag kan jag se dessa kopplingar och ställer mycket mindre krav på mig själv än vad jag gjorde då.      

Vad kan man göra då?

Jag tycker att man kan ägna sig en liten stund först och främst åt att skriva ner saker som är värdefullt i livet. Det kan t.ex. vara fiskehobbyn, vännerna, att träffa nya människor m.m. 

Efter det kan man skriva ner tankar man haft under de två senaste veckorna som kanske har hindrat en från att nå dessa betydelsefulla saker fullt ut. T.ex. "Jag kan inte ägna mig åt fisket på ett tag eftersom jag inte fått huset skinande rent än", "Jag känner mig så ful tillsammans med mina vänner" eller "Vem vill lära känna mig som är så ointressant och tråkig?"   

Till sist kan man skriva ner sina handlingar. T.ex. "Jag struntade i att fiska hela sommaren och arbetade ständigt med att få huset så fint som möjligt", "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om" eller "Jag har gett upp hoppet om att gå ut och möta nya människor, så jag isolerar mig så mycket som det går hemma". 

Detta är en bra början på hur man kan börja arbeta med sig själv och observera hur man mår. Bara man har viljan och motivation till att förändra så är allt fullt möjligt. Fortsättningen kommer i ett lite senare inlägg.

Kram så länge!

tisdag 3 april 2012

Härligt!

Det känns så skönt att komma igång med det här nu! I snart ett år har jag tänkt på att starta upp en blogg som på olika sätt går ut på att jobba med sin självkänsla. Jag hade även tänkt ta upp en del om ätstörningar eftersom det är en bit jag håller på att lämna nu. 

Jag är en person som alltid stöttat andra genom saker och ser detta som något spännande och nytt. Jag gör detta både för andras och min egen skull. Ingen ska behöva känna det som säger att man är värd mindre än andra eller att man inte duger. Vad leder det till? Jo, att man på olika områden begränsar sig och tvingas "smyga" sig genom vardagen. Känner någon igen sig? Det kan handla om att man kanske inte vågar säga det man egentligen tycker i en stor grupp, att inte våga gå på det där nya friskispasset eftersom man är rädd att göra bort sig eller att man köper vindruvor istället för choklad som man egentligen är sugen på, bara för att de andra i sällskapet köper frukt. Det är som att hela tiden bära med sig en tung kasse kläder med olika färger och sedan byta plagg allteftersom väggarna byter färg. Den kassen är förstås väldigt klumpig och tung att bära runt på hela dagarna och det är väldigt få som vill leva sitt liv som en kameleont. Att leva i en anpassning. 


Är ingen van bloggerska och har aldrig i hela mitt liv bloggat, så det kanske kommer ta ett tag innan jag får flyt på det hela. Men jag lär mig! 

Kram så länge!