En till blomma som slagit ut

Från och med i morgon börjar jag en intensivkurs till körkort. Lite spännande att se hur effektiva dessa kurser är, men har mestadels hört bra om dem. Så jag kommer att ha fullt upp kan man säga! Förmodligen sitter jag nog och pluggar stor del av kvällarna. Så jag vet inte hur mycket jag hinner med att skriva på bloggen.
hursomhelst...

TJIIIHOOOO!

Vill bara få ur mig att allt är så toppen!


Jag har tänkt väldigt få anorektiska tankar på sistone.


&

Jag fortsätter att lyssna på vad min kropp behöver och låter den få vila när den ber om det.

Stora steg som jag utfört på sistone är bl.a. att våga utmana mig själv. T.ex. beställde jag pizza för någon vecka sen och åt upp ALLT på tallriken! Och visst kan detta låta som världens baggis för vissa, att äta en pizza. Men för de personer som levt med en ätstörning är detta verkligen inte så enkelt som det låter. 

Det roliga var att jag också åt en bit kladdkaka med grädde på efteråt, HELT utan ångest. Jag kände verkligen ingenting förutom beundran till mig själv! :) Kladdkaka är ju verkligen ett av mina favoritbakverk, så varför ska jag inte kunna få njuta av det?

Det är så många framsteg jag gjort på sista tiden och jag berömmer mig mer än gärna för dem! :) Det är ju viktigt för fortsatt utveckling. Så jag tänker fortsätta ladda upp med lite utmaningar här och där.

Jag har också gått i shorts/knickers varje dag i en vecka nu. Det hade ALDRIG gått för ett år sen. Mina komplex för benen har ju verkligen gjort att jag mått dåligt och dragit på mig heltäckande kläder. Nu har jag äntligen fått lite sol på benen istället och de ser mycket välmående ut.

"Hur skulle någon person som jag värdesätter och som värdesätter mig kunna döma mig för hur jag ser ut?"

"Mitt utseende beskriver inte min personlighet. Kan jag komma mer överens med min kropp och mitt utseende, kommer min personlighet bara träda fram lite mer istället!"

"Negativa tankar om mitt utseendet begränsar bara mitt sätt att leva och att göra det jag egentligen tycker om."

"Jag ska vara tacksam över att jag har två helt friska och starka ben. Det är inte alla som har det."

"Detta är mina ben och ingen annans! De är vackra precis som de är och är skapta för att se ut som de gör."

Även om jag inte helhjärtat kan tänka posetiva tankar om mig själv(ja, vissa dagar/stunder är det ju svårare) så är det bästa att bara försöka. Jag märker ju mer och mer hur mycket det lönar sig att gå in lte extra för sig själv.

Hittade denna bild som jag finner mycket inspirerande!

Kram så länge!

/Tove

Hur var det med det där att skratta?

Det har varit en sååå underbar och varm vecka! Vädret har verkligen överträffat sig själv och det får gärna fortsätta stråla om det har lust med det! Har inte kunnat låta bli att bre ut en filt på gräsmattan med favoritboken och ett glas saft!

Tidigare idag när jag rotade runt lite bland lådor så hittade jag en bild på mig själv som liten där jag gör just den där grimasen! Den som verkligen visar min humoristiska sida. Jag kommer på mig själv med att börja asgarva och tänker sedan tillbaka på hur "flummig" jag var som liten! Jag var en riktig storskojare som mer än gärna skrattade åt mina egna skämt, även om ingen annan gjorde det. Men inte gjorde det väl mig något, haha!

Tyvärr förlorade jag den delen av mig då mobbningen, depressionen och anorexin satte sina mer allvarliga spår i mig. Till slut kritiserade jag ju i stort sett allt som jag gjorde och kände att det inte var okej att vara mig själv.

Och ja, humorn var nog den del som tog mest stryk.

Jag tror den började avta i ettan-tvåan av gymnasiet då jag också var deprimerad och anorexin började ta form. Kombinationen av undervikt, näringsbrist, trötthet och en extrem stressig tillvaro gjorde att jag förlorade viktiga delar. Delar som måste finnas med för att spontana och äkta skratt ska komma.

Glädje

Ro

Ork

Näring

&

Tillåtelse till att skratta

Jag vet inte hur många kommentarer jag fick om att jag såg trött och sjuk ut. Det var inte ofta jag log och jag tog det mesta på allt för stort allvar.

För nästan ett år sen tog jag faktiskt tag i det här och började gå in regelbundet på youtube för att kolla på roliga klipp. Ja det finns ju en hel del sådana. Jag märkte mer och mer hur jag uppskattade dessa klipp och började faktiskt att skratta till de flesta. Helt från hjärtat. Det roliga var att jag inte alls var beredd på det och jag behövde ingen annan bredvid mig för att få igång skrattet. Mina skratt kom ju naturligt! Ingen fokusering! Innan behövde jag oftast fokusera på när det var lämpligt att skratta med andra. Ofta ledde det till att jag tänkte för mycket och endast kunde dela med mig av några få halvkvävda skratt.

Även om jag fortfarande kämpar med min humor och spontanitet(ja, det krävs eftersom jag varit så hård mot mig själv under flera år) så kommer jag på mig mer och mer med att skratta åt saker som jag vet att det kanske bara är jag som skrattar åt.

För mig är humorn en väldigt viktig del av livet och den finns där för mig för att jag ska må bra. Ingen har dålig humor. Det finns bara den som passar för just dig och för att du ska må bra. Ingen person kan skratta åt exakt samma saker eller tycka att saker är exakt lika roligt som någon annan.

Det finns bara den humor som är skräddarsydd för just dig och den är verkligen värd att tas vara på.

Kram så länge!
/Tove

Tänk om, tänk om, tänk om!!!

Det har varit full rulle hela veckan kan man säga. Har knappt varit hemma, så därav mina glesa logginlägg. Men i alla fall..

Jag tänkte ägna detta inlägg åt alla er som ofta oroar sig för saker. Till alla som inte riktigt känner ro i kroppen, har svårt för att slappna av och tänker "tänk om, tänk om tänk om!" ett antal gånger om dagen.. För många hindrar oron att leva det liv de egentligen vill leva.

Hur ofta kan det inte vara då man ligger inför nattens sömn och bara rullar från sida till sida? Rygg, ben och armar blir klibbiga, hjärtslagen känns hårda och snabba och det är en virvelvind slår runt i huvudet.. Det tar så mycket mer energi än vad det hjälper att tänka dem. Tankarna kan ge spänningar, värk, sömnproblem och t.o.m. skapa rädsla, nedstämdhet och ge andra olusttankar.

Tråkigt och många gånger HEMSKT.

Människan badar i tankar och många har ingen aning om hur mycket tankeverksamhet som faktiskt pågår i hjärnan. Det är känslor, kroppsförminnelser, tankar, minnen sinnesintryck m.m.som passerar hjärnan hela tiden. Även på natten då vi drömmer. Där är det heller inte är ovanligt att oron biter sig fast.

Vill man jobba med sin oro och känner att det skulle vara skönt att släppa lite tyngd från axlarna så ska man inte tro att det kommer att handla om att utplåna de negativa tankarna och bara tänka positivt för att få ett bättre liv. Man ska helst inte tänka tankana som positiva eller negativa alls. Det hela handlar om att HANTERA de tankar som du har, vilka de än är.

Helst vill många nog bara "stänga av huvudet" och har säkert försökt. Här tas ofta tv:n, alkohol, tabletter etc. till som hjälpmedel. Det KAN ju såklart hjälpa på kort sikt, men på lång? Väldigt sällan fungerar dessa bedövande och distraherande hjälpmedel på lång sikt och många börjar om på ruta ett igen. MINST. Är det inte då bättre att pröva möta sina tankar på ett annat sätt och faktiskt hantera dem istället?

Ofta försöker man förstå och lösa problem i sina orostankar och det är ju inget fel med det i och för sig... Men ibland GÅR det verkligen inta att förstå och lösa allt. Så är det bara. Det går t.ex. inte att veta om den nya arbetsuppgiften passar eller inte om man aldrig har prövat den. Och för alla problem som inte går att problemlösas behöver man hitta strategier. Är det ett problem som går att lösa, så brukat jag skriva upp och följa en lista, som ser ut ungefär så här:

1. Definera problemet
2. Hitta på olika lösningar
3. välja en av lösningarna
4. planera och genomför lösningen
5. Utvärdera (funkade det inte så hoppa tillbaka till 3)

Men ofta leder försök till att hitta på lösningar istället till ältanden och problemtankar. 

Något som ofta har stor betydelse då vi oroar oss är att vi har värderande tankar. Ett bra exempel på en värderande tanke då vi kanske iakttar en odiskad kaffekopp på jobbet är att man tänker "En ful tråkig kopp med äckligt gammalt kaffe i" istället för "En vit porslinskopp med kaffefläckar på och med kallt kaffe i."

Och hur ofta är det inte man värderar sig själv???

Ibland kan det faktiskt vara till stor fördel att tänka faktiska beskrivningar istället för värderande. Inte sätta snyggast, sämre, värre, bättre etc. framför allt. Jag menar inte att man ska ta bort värderande ord/tankar helt eftersom det är omöjligt, men man kan försöka tänka och se saker på båda sätt. Har man nu t.ex. spanat in en snygg kille/tjej så kan man ju faktiskt pröva att beskriva den här personen på ett faktiskt sätt istället för på ett värderande sätt. För att se hur hjärnan arbetar på dessa olika sätt. Eller ännu bättre - att beskriva sig själv, helt utan värderande tankar. :)

Observera istället!

Det är just detta som är ett av det viktigaste stegen om man ska lära sig att hantera sina tankar - genom att se och observera sina tankar som de är, just i stunden de kommer.

Pröva att lyssna till 3 olika ljud du hör just nu och skriv ner dem. 

Pröva sedan att lägga märke till 3 tankar du har just nu och skriv ner dem.

Var det svårt eller tog det lång tid? Gör det igen. Detta går aldrig att göra för mycket! Gör det så många gånger att du känner att du har ett par perspektivglasögon på dig och att du kan lägga märke till dina tankar du har just nu på samma sätt som du lägger märke till de sakerna du hör just nu.

Lägg bara märke till och försök att inte påverka. Låt dessutom bli att kommentera, värdera eller ha åsikter om dina tankar. Lyssna bara på dem en stund. Och kom ihåg, det finns inget rätt eller fel här! Det är DIN upplevelse och det kan vara svårt. Låt det i så fall få vara det och gör sedan om det igen.

SÅ! istället för att ta bort eller förändra oroliga tankar, låt dem vara. De är bara tankar. Bara för att din hjärna producerar dem så betyder det inte att de stämmer.

Kram så länge! 

/Tove

Med fötterna på rätt väg

Denna dag vaknade jag med en ovanlig känsla. 


En känsla av att vara avslappnad och tillfreds.


Inte prestera i vare sig det ena eller det andra. 


Inte behöva gå upp för att förbättra något. 


Jag går upp för att njuta, leva och lära.

Jag känner verkligen efter och lyssnar till mitt inre. Vad mår jag bra av att göra denna söndag?
Jag kom fram till att det som passade mig bäst var att sitta i solen med en bok och äta rabarberpaj med vaniljsås. Jag har ignorerat mina tankar som tidigare sagt att "du är lat som inte är ute och rör på dig/gör saker varje dag", "paj kan du ju inte äta om du ätit kladdkaka dagen innan!" eller "Jag måste hålla mig sysselsatt hela tiden och städa/sköta om mitt utseende/gå promenader/laga mat etc. Annars är jag ju ingenting."

Det glädjer mig faktiskt mycket mer av att strunta i dem. Vad tillför mig? Ingenting! De är som falska vänner, som kommer att sticka kniven i ryggen på mig så fort jag vänder mig om. Dessa monster förhindrar liv.

Att jag nu känner mig som Tove igen och kan se mig som en helhet, det gör mig till en mäktig krigare. En krigare som vet hur man kämpar på bästa sätt då jag samlat på mig rätt sorts vapen och tränat mig på att använda dem.

~

Jag hade ett par vänner över igår kväll som står mig mycket nära. Jag märkte verkligen att jag inte tänkte på hur jag såg ut, vad jag gjorde/hur jag uppfattades eller vad jag åt. Jag kunde ge så mycket mer av mitt riktiga jag och kände mig så tillfreds med mig själv att jag vågade göra saker jag aldrig kunde tänka mig att göra under den tiden jag var sjuk!

Det är stort. Riktigt stort.

Det handlar om att jag faktiskt accepterar mig själv. Det jag gör och det som jag visar utåt är okej. Mer än okej.

Jag till och med börjar tycka riktigt bra om mig. Det är alltså en ny väg jag funnit, som gör det möjligt för mig att fritt få vandra barfota. Inte tränga mina fötter i ett par obekväma, trånga och högklackade skor bara för att få dem att verka graciösa. Det som verkligen är graciöst är att mina fötter slipper alla skavsår eller tvingas gå som på styltor. De får vandra fritt och känna gräset kittla mellan tårna.

Det är inte lätt hitta denna väg. Ibland är det enda sättet att gå fel väg för att sedan vända tillbaka och finna den rätta vägen.

Kram så länge!
/ Tove

Uppmuntranden är aldrig fel!

Nu känner jag verkligen att det var länge sen jag gjorde något logginlägg. Anledningen är långa arbetsdagar, fester och övernattningar m.m. Så jag har inte varit hemma så mycket med andra ord. Mina inlägg kräver även en del tid, men det kanske går fortare ju mer van man blir :)

Till att börja med tänkte jag rekommendera en tv-serie som heter Suburgatory. Den är verkligen hysterisk rolig och innehåller samtidigt saker som man kan relatera till "att duga som man är".

Den 16/17-åriga huvudpersonen heter Tessa som med sin pappa flyttar till en förort från New York. Anledningen är att pappan vill skydda sin dotter från saker han anser farliga, t.ex. sex, droger m.m. Men då de flyttar till deras nya hem så märker de att stället inte riktigt var som de hade trott. I förorten stöter Tessa på en hel del ytliga mammor och ungdomar som bantar, genomgår plastikoperationer och som ser yta, pengar och status som bland det viktigaste som finns i livet. Det häftiga med hela serien är att Tessa knappt bryr sig eller påverkas av dessa ytliga människor. Hon kan vara sig själv till 100% och tycker deras sätt att bete sig på är omoget och larvigt. Kan jag själv hålla med om. Det är ganska skönt att se en människa slappna av på det sättet och att hon faktiskt visar att hon är nöjd med sig själv utan att banta sig till en pinne, sminka sig extremt mycket eller vise versa. Jag älskar den i alla fall!

För övrigt så känner jag att någonting har hänt med mig på sista tiden.. 

Jag tror jag har tagit ett steg LÄNGRE från min ätstörning och mina komplex! Visserligen har jag varit utskriven från sjukhuset sedan 8 månader tillbaka, men tankar, svackor, bakslag m.m. har ändå funnits där. I princip alla som genomlidit en ätstörning stöter på motgångar innan man kan kalla sig helt frisk. Det är en del av friskutvecklingen! Se dessa motgångar som erfarenheter. Har man kommit så pass långt att man kan ta till sig dessa typer av lärdomar och se sig själv utifrån med ett logiskt perspektiv, då har man kommit riktigt långt!
Egentligen tycker jag att man bör vara väldigt försiktig med att kalla sig frisk eftersom det kan vara en grej som får en att sluta arbeta med sig själv, vilket kan vara farligt. Om mig själv så väljer jag att säga varken eller.

Hur som helst så är jag just nu mer medveten om de sjuka idealen och vad som är en frisk väg resp. en sjuk väg.

Såhär sprudlande och spontan har jag inte varit på länge! :) Jag känner t.ex. inte att jag behöver tänka lika mycket på vad eller när jag äter. Vad spelar det för roll om jag ätit yoghurt tre gånger om dan? jag tror inte att jag går sönder. Kanske var det min kropp som talade om för mig att jag hade brist på kalcium? Och ännu mindre får jag ångest för att ha ätit godis/glass/kakor än vad jag hade för ca två månader sen då jag befann mig i en svacka. En av de stora anledningarna till det är faktiskt att jag äter mer än förut, alltså det min kropp behöver, vilket gör att kroppen kan producera endorfiner, hormoner och energi. Alltså får jag mer ork, bättre koncentration och känner av mer positiva känslor. Möjligheterna till att må allmänt bättre ökar, bara man anstränger sig lite!

Måste säga att jag verkligen tar vara på detta och jag är mer motiverad än någonsin till att aldrig sluta ta hand om mig själv.

Kram på er så länge!