Hur var det med det där att skratta?

Det har varit en sååå underbar och varm vecka! Vädret har verkligen överträffat sig själv och det får gärna fortsätta stråla om det har lust med det! Har inte kunnat låta bli att bre ut en filt på gräsmattan med favoritboken och ett glas saft!

Tidigare idag när jag rotade runt lite bland lådor så hittade jag en bild på mig själv som liten där jag gör just den där grimasen! Den som verkligen visar min humoristiska sida. Jag kommer på mig själv med att börja asgarva och tänker sedan tillbaka på hur "flummig" jag var som liten! Jag var en riktig storskojare som mer än gärna skrattade åt mina egna skämt, även om ingen annan gjorde det. Men inte gjorde det väl mig något, haha!

Tyvärr förlorade jag den delen av mig då mobbningen, depressionen och anorexin satte sina mer allvarliga spår i mig. Till slut kritiserade jag ju i stort sett allt som jag gjorde och kände att det inte var okej att vara mig själv.

Och ja, humorn var nog den del som tog mest stryk.

Jag tror den började avta i ettan-tvåan av gymnasiet då jag också var deprimerad och anorexin började ta form. Kombinationen av undervikt, näringsbrist, trötthet och en extrem stressig tillvaro gjorde att jag förlorade viktiga delar. Delar som måste finnas med för att spontana och äkta skratt ska komma.

Glädje

Ro

Ork

Näring

&

Tillåtelse till att skratta

Jag vet inte hur många kommentarer jag fick om att jag såg trött och sjuk ut. Det var inte ofta jag log och jag tog det mesta på allt för stort allvar.

För nästan ett år sen tog jag faktiskt tag i det här och började gå in regelbundet på youtube för att kolla på roliga klipp. Ja det finns ju en hel del sådana. Jag märkte mer och mer hur jag uppskattade dessa klipp och började faktiskt att skratta till de flesta. Helt från hjärtat. Det roliga var att jag inte alls var beredd på det och jag behövde ingen annan bredvid mig för att få igång skrattet. Mina skratt kom ju naturligt! Ingen fokusering! Innan behövde jag oftast fokusera på när det var lämpligt att skratta med andra. Ofta ledde det till att jag tänkte för mycket och endast kunde dela med mig av några få halvkvävda skratt.

Även om jag fortfarande kämpar med min humor och spontanitet(ja, det krävs eftersom jag varit så hård mot mig själv under flera år) så kommer jag på mig mer och mer med att skratta åt saker som jag vet att det kanske bara är jag som skrattar åt.

För mig är humorn en väldigt viktig del av livet och den finns där för mig för att jag ska må bra. Ingen har dålig humor. Det finns bara den som passar för just dig och för att du ska må bra. Ingen person kan skratta åt exakt samma saker eller tycka att saker är exakt lika roligt som någon annan.

Det finns bara den humor som är skräddarsydd för just dig och den är verkligen värd att tas vara på.

Kram så länge!
/Tove