Tänk om, tänk om, tänk om!!!

Det har varit full rulle hela veckan kan man säga. Har knappt varit hemma, så därav mina glesa logginlägg. Men i alla fall..

Jag tänkte ägna detta inlägg åt alla er som ofta oroar sig för saker. Till alla som inte riktigt känner ro i kroppen, har svårt för att slappna av och tänker "tänk om, tänk om tänk om!" ett antal gånger om dagen.. För många hindrar oron att leva det liv de egentligen vill leva.

Hur ofta kan det inte vara då man ligger inför nattens sömn och bara rullar från sida till sida? Rygg, ben och armar blir klibbiga, hjärtslagen känns hårda och snabba och det är en virvelvind slår runt i huvudet.. Det tar så mycket mer energi än vad det hjälper att tänka dem. Tankarna kan ge spänningar, värk, sömnproblem och t.o.m. skapa rädsla, nedstämdhet och ge andra olusttankar.

Tråkigt och många gånger HEMSKT.

Människan badar i tankar och många har ingen aning om hur mycket tankeverksamhet som faktiskt pågår i hjärnan. Det är känslor, kroppsförminnelser, tankar, minnen sinnesintryck m.m.som passerar hjärnan hela tiden. Även på natten då vi drömmer. Där är det heller inte är ovanligt att oron biter sig fast.

Vill man jobba med sin oro och känner att det skulle vara skönt att släppa lite tyngd från axlarna så ska man inte tro att det kommer att handla om att utplåna de negativa tankarna och bara tänka positivt för att få ett bättre liv. Man ska helst inte tänka tankana som positiva eller negativa alls. Det hela handlar om att HANTERA de tankar som du har, vilka de än är.

Helst vill många nog bara "stänga av huvudet" och har säkert försökt. Här tas ofta tv:n, alkohol, tabletter etc. till som hjälpmedel. Det KAN ju såklart hjälpa på kort sikt, men på lång? Väldigt sällan fungerar dessa bedövande och distraherande hjälpmedel på lång sikt och många börjar om på ruta ett igen. MINST. Är det inte då bättre att pröva möta sina tankar på ett annat sätt och faktiskt hantera dem istället?

Ofta försöker man förstå och lösa problem i sina orostankar och det är ju inget fel med det i och för sig... Men ibland GÅR det verkligen inta att förstå och lösa allt. Så är det bara. Det går t.ex. inte att veta om den nya arbetsuppgiften passar eller inte om man aldrig har prövat den. Och för alla problem som inte går att problemlösas behöver man hitta strategier. Är det ett problem som går att lösa, så brukat jag skriva upp och följa en lista, som ser ut ungefär så här:

1. Definera problemet
2. Hitta på olika lösningar
3. välja en av lösningarna
4. planera och genomför lösningen
5. Utvärdera (funkade det inte så hoppa tillbaka till 3)

Men ofta leder försök till att hitta på lösningar istället till ältanden och problemtankar. 

Något som ofta har stor betydelse då vi oroar oss är att vi har värderande tankar. Ett bra exempel på en värderande tanke då vi kanske iakttar en odiskad kaffekopp på jobbet är att man tänker "En ful tråkig kopp med äckligt gammalt kaffe i" istället för "En vit porslinskopp med kaffefläckar på och med kallt kaffe i."

Och hur ofta är det inte man värderar sig själv???

Ibland kan det faktiskt vara till stor fördel att tänka faktiska beskrivningar istället för värderande. Inte sätta snyggast, sämre, värre, bättre etc. framför allt. Jag menar inte att man ska ta bort värderande ord/tankar helt eftersom det är omöjligt, men man kan försöka tänka och se saker på båda sätt. Har man nu t.ex. spanat in en snygg kille/tjej så kan man ju faktiskt pröva att beskriva den här personen på ett faktiskt sätt istället för på ett värderande sätt. För att se hur hjärnan arbetar på dessa olika sätt. Eller ännu bättre - att beskriva sig själv, helt utan värderande tankar. :)

Observera istället!

Det är just detta som är ett av det viktigaste stegen om man ska lära sig att hantera sina tankar - genom att se och observera sina tankar som de är, just i stunden de kommer.

Pröva att lyssna till 3 olika ljud du hör just nu och skriv ner dem. 

Pröva sedan att lägga märke till 3 tankar du har just nu och skriv ner dem.

Var det svårt eller tog det lång tid? Gör det igen. Detta går aldrig att göra för mycket! Gör det så många gånger att du känner att du har ett par perspektivglasögon på dig och att du kan lägga märke till dina tankar du har just nu på samma sätt som du lägger märke till de sakerna du hör just nu.

Lägg bara märke till och försök att inte påverka. Låt dessutom bli att kommentera, värdera eller ha åsikter om dina tankar. Lyssna bara på dem en stund. Och kom ihåg, det finns inget rätt eller fel här! Det är DIN upplevelse och det kan vara svårt. Låt det i så fall få vara det och gör sedan om det igen.

SÅ! istället för att ta bort eller förändra oroliga tankar, låt dem vara. De är bara tankar. Bara för att din hjärna producerar dem så betyder det inte att de stämmer.

Kram så länge! 

/Tove

Med fötterna på rätt väg

Denna dag vaknade jag med en ovanlig känsla. 


En känsla av att vara avslappnad och tillfreds.


Inte prestera i vare sig det ena eller det andra. 


Inte behöva gå upp för att förbättra något. 


Jag går upp för att njuta, leva och lära.

Jag känner verkligen efter och lyssnar till mitt inre. Vad mår jag bra av att göra denna söndag?
Jag kom fram till att det som passade mig bäst var att sitta i solen med en bok och äta rabarberpaj med vaniljsås. Jag har ignorerat mina tankar som tidigare sagt att "du är lat som inte är ute och rör på dig/gör saker varje dag", "paj kan du ju inte äta om du ätit kladdkaka dagen innan!" eller "Jag måste hålla mig sysselsatt hela tiden och städa/sköta om mitt utseende/gå promenader/laga mat etc. Annars är jag ju ingenting."

Det glädjer mig faktiskt mycket mer av att strunta i dem. Vad tillför mig? Ingenting! De är som falska vänner, som kommer att sticka kniven i ryggen på mig så fort jag vänder mig om. Dessa monster förhindrar liv.

Att jag nu känner mig som Tove igen och kan se mig som en helhet, det gör mig till en mäktig krigare. En krigare som vet hur man kämpar på bästa sätt då jag samlat på mig rätt sorts vapen och tränat mig på att använda dem.

~

Jag hade ett par vänner över igår kväll som står mig mycket nära. Jag märkte verkligen att jag inte tänkte på hur jag såg ut, vad jag gjorde/hur jag uppfattades eller vad jag åt. Jag kunde ge så mycket mer av mitt riktiga jag och kände mig så tillfreds med mig själv att jag vågade göra saker jag aldrig kunde tänka mig att göra under den tiden jag var sjuk!

Det är stort. Riktigt stort.

Det handlar om att jag faktiskt accepterar mig själv. Det jag gör och det som jag visar utåt är okej. Mer än okej.

Jag till och med börjar tycka riktigt bra om mig. Det är alltså en ny väg jag funnit, som gör det möjligt för mig att fritt få vandra barfota. Inte tränga mina fötter i ett par obekväma, trånga och högklackade skor bara för att få dem att verka graciösa. Det som verkligen är graciöst är att mina fötter slipper alla skavsår eller tvingas gå som på styltor. De får vandra fritt och känna gräset kittla mellan tårna.

Det är inte lätt hitta denna väg. Ibland är det enda sättet att gå fel väg för att sedan vända tillbaka och finna den rätta vägen.

Kram så länge!
/ Tove

Uppmuntranden är aldrig fel!

Nu känner jag verkligen att det var länge sen jag gjorde något logginlägg. Anledningen är långa arbetsdagar, fester och övernattningar m.m. Så jag har inte varit hemma så mycket med andra ord. Mina inlägg kräver även en del tid, men det kanske går fortare ju mer van man blir :)

Till att börja med tänkte jag rekommendera en tv-serie som heter Suburgatory. Den är verkligen hysterisk rolig och innehåller samtidigt saker som man kan relatera till "att duga som man är".

Den 16/17-åriga huvudpersonen heter Tessa som med sin pappa flyttar till en förort från New York. Anledningen är att pappan vill skydda sin dotter från saker han anser farliga, t.ex. sex, droger m.m. Men då de flyttar till deras nya hem så märker de att stället inte riktigt var som de hade trott. I förorten stöter Tessa på en hel del ytliga mammor och ungdomar som bantar, genomgår plastikoperationer och som ser yta, pengar och status som bland det viktigaste som finns i livet. Det häftiga med hela serien är att Tessa knappt bryr sig eller påverkas av dessa ytliga människor. Hon kan vara sig själv till 100% och tycker deras sätt att bete sig på är omoget och larvigt. Kan jag själv hålla med om. Det är ganska skönt att se en människa slappna av på det sättet och att hon faktiskt visar att hon är nöjd med sig själv utan att banta sig till en pinne, sminka sig extremt mycket eller vise versa. Jag älskar den i alla fall!

För övrigt så känner jag att någonting har hänt med mig på sista tiden.. 

Jag tror jag har tagit ett steg LÄNGRE från min ätstörning och mina komplex! Visserligen har jag varit utskriven från sjukhuset sedan 8 månader tillbaka, men tankar, svackor, bakslag m.m. har ändå funnits där. I princip alla som genomlidit en ätstörning stöter på motgångar innan man kan kalla sig helt frisk. Det är en del av friskutvecklingen! Se dessa motgångar som erfarenheter. Har man kommit så pass långt att man kan ta till sig dessa typer av lärdomar och se sig själv utifrån med ett logiskt perspektiv, då har man kommit riktigt långt!
Egentligen tycker jag att man bör vara väldigt försiktig med att kalla sig frisk eftersom det kan vara en grej som får en att sluta arbeta med sig själv, vilket kan vara farligt. Om mig själv så väljer jag att säga varken eller.

Hur som helst så är jag just nu mer medveten om de sjuka idealen och vad som är en frisk väg resp. en sjuk väg.

Såhär sprudlande och spontan har jag inte varit på länge! :) Jag känner t.ex. inte att jag behöver tänka lika mycket på vad eller när jag äter. Vad spelar det för roll om jag ätit yoghurt tre gånger om dan? jag tror inte att jag går sönder. Kanske var det min kropp som talade om för mig att jag hade brist på kalcium? Och ännu mindre får jag ångest för att ha ätit godis/glass/kakor än vad jag hade för ca två månader sen då jag befann mig i en svacka. En av de stora anledningarna till det är faktiskt att jag äter mer än förut, alltså det min kropp behöver, vilket gör att kroppen kan producera endorfiner, hormoner och energi. Alltså får jag mer ork, bättre koncentration och känner av mer positiva känslor. Möjligheterna till att må allmänt bättre ökar, bara man anstränger sig lite!

Måste säga att jag verkligen tar vara på detta och jag är mer motiverad än någonsin till att aldrig sluta ta hand om mig själv.

Kram på er så länge!

Livet, från liten till stor

Gokväll, gokväll...

Tänkte att det kanske vore bra att berätta lite mer om mitt liv och min ätstörning? Så ni får lite bakgrund till varför jag t.ex fick ätstörningen? Observera att variationen hos dem som får och har ätstörningar är enorm och det finns absolut ingen "grundmall", bara liknande mönster. Läs så mycket ni orkar, haha ;-)

När jag var liten var jag som vilken busig och glad tjej som helst! Jag gillade att bjuda på mig själv, agera teaterapa, charma de vuxna på olika sätt och umgås med mina bästa vänner! När jag började skolan hade jag de tre första åren det jättebra. Dock umgicks jag mest med killar. Det kan ju ha något att göra med att jag helt enkelt inte kände mig som de andra tjejerna i klassen. Sedan blev jag alltmer ensam. Ofta gick jag ensam på skolgården och filosoferade i min egna lilla värld. Lärarna kallade mig ofta för "dagdrömmaren". 

Jag bekantade mig senare med en tjej som kom att bli min bästa vän i 3:e klass. Men allteftersom märkte jag en enorm skillnad mellan oss maktmässigt. Min vän var väldigt dominant av sig som gärna styrde och ställde. Hon ansåg sig nästan alltid ha rätt i mitt sällskap och jag kände mig nedtryckt. Sedan kom en tredje tjej in i bilden, vilket fick mig att känna mig ännu mer nedtryckt eftersom båda två var dominanta mot mig och såg mig som svag då jag inte riktigt vågade säga emot. Jag kände mig ofta utsatt.

Jag bröt mig till slut loss från dem och hamnade i ett annat gäng. Vi var fyra tjejer från 4:e till 6:e klass. Tyvärr hände i princip samma sak där som i det förra gänget. Dessa tjejer snackade mycket skit om mig, gav mig taskiga och nedtryckande kommentarer minst en gång varje dag. Kommentarerna kunde t.ex. låta så här "Öhmm... det syns att du har bh på dig. Det behöver inte du direkt", "Varför sminkar du dig aldrig som alla andra!?", "Vad har du på dig för någonting!? Det var inte speciellt snyggt.." eller "Du är så udda!" etc. Ett fåtal tillfällen blev jag även utsatt fysiskt om jag inte gick med på att göra vissa saker. T.ex. örfilad, införd på toaletten m.m.

De här tjejerna var dock noga med att höja mig till skyarna ibland också. Helt plötsligt var jag någons bästa vän och aldrig skulle vi skiljas åt! Man tävlade om mig i gruppen och den uppmärksamheten tyckte jag såklart om. Så jag stannade. De behövde mig i gruppen till något jag då trodde var positivt, men som jag senare kom att inse mer var ett utnyttjande. Mobbning handlar ju oftast om att trycka ner någon annan för att må bättre eller höja sig själv. Det var ju inte helt ovanligt heller att jag bjöd på godis och glass och aldrig fick något tillbaka... Tyvärr hade jag inte så stort stöd från de övriga i klassen heller. Jag var "ocool" och ingen speciell att lägga märket till. Det fanns många fler, både tjejer och killar, som gärna slängde ur sig taskiga och elaka kommentarer om att jag var konstig, udda och klädde mig fult m.m. Dessutom blev jag utfryst en hel del. Men jag tror också att det var svårt för andra att se eller höra vad det var som pågick eftersom jag sällan sa något.

Min räddning från mobbningen var då jag började högstadiet. Jag hamnade i en musikklass i en skola där ingen från min gamla klass kom att fortsätta i. Jag mötte de mest underbara människorna jag någonsin träffat och skaffade mig många nya vänner. Trots att mobbningen ibland fortsatte på bussen hem när jag åkte samma buss som de gamla klasskamraterna gjorde, så kände jag mig tryggare och lyckligare.

Under perioden i högstadiet var jag dock väldigt osäker och extremt rädd för att sticka ut och inte vara som alla andra. Jag jämförde mig väldigt mycket med vänner och de andra i skolan. Det handlade till störst del om hur populär man var, hur man såg ut och hur bra betyg man hade. Inte så konstigt att känna så efter ett antal år av mobbning! Jag blev alltmer stressad och till slut deprimerad då jag kände att jag inte dög eller var bra nog. Jag drog mig undan och mådde väldigt dåligt. Jag var inte tillräckligt snygg, kunde inte bära "Cheap Monday jeans" som de andra eftersom jag hade för "tjocka" ben(vader) och hade varken lika bra betyg eller samma popularitet som min bästa vän. Jag känd mig knäckt och att jag var en dålig människa. Dock märkte en del i klassen att jag inte mådde bra och jag blir bara så varm i kroppen när jag tänker på hur omtänksamma mina vänner varit mot mig som försökte få mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv.

När jag började gymnasiet var jag rent ut sagt livrädd för min nya klass. Jag kände ingen och tyckte inte att jag fick kontakt med någon! Jag kände mig verkligen som ett djur på zoo! Det första året bekantade jag mig inte med någon i klassen. Jag kände att jag hade hamnat hel fel och ville byta inriktning, vilket var lite krångligt. Det slutade med att jag kunde byta inriktning inom estet, men fortfarande gå i samma klass. Det blev då mer att jag sprang tvärsöver skolan till min dåvarande pojkvän och pinade mig genom lektionerna. Andra året på gymnasiet bekantade jag mig lite med ett par andra tjejer i klassen, men hamnade i en ny och mycket värre depression. Min prestationsångest var extremt svår och jag bedömde mig i nästan allt jag gjorde och i hur jag såg ut. Hade depressionen i ca 5 månader och fick medicin för det. Jag rasade där i vikt, trots att jag inte tänkte på det eller ville gå ner i vikt, jag sov ca 4 timmar per natt och var som ett vrak som inte umgicks med någon förutom min pojkvänn. Jag som alltid haft en vikt på ca 50-53 kg rasade ner till 46 kg på ett fåtal veckor.

Jag blev ändå bättre med mitt mående till slut och hade till och från en kontaktperson att prata med. Men någonting hände med min fixering på min kropp och mitt ätande. Jag styrde mina känslor genom att kontrollera mitt ätande och min figur. Jag som alltid haft stort kroppskomplex över mina ben tänkte att jag skulle sluta må dåligt eller ha jobbiga dagar om jag kunde kontrollera och försöka omformatera mina ben och vader. Men det är ju svårt när jag är född med lite större muskulatur på benen, alltså ha det genetiskt...
Jag tunnade ur mer och mer... men tyckte inte att jag fick det resultat jag ville. Jag fick tunnelseende och stängde ut allt annat som jag egentligen tyckte var viktigt. Men jag kan säga att jag inte hade en aning om att det var en ätstörning jag hade. Jag var bombsäker på att jag bara blivit lite hälsofixerad och att det inte alls var något fel med det. Jag åt ju ändå fyra, ibland fem gånger om dagen. Fem väldigt begränsade mål om dagen. Lunchen i skolan åt jag minst eftersom det var i skolan som jag var som mest osäker. Och jag fick bara äta det "nyttigaste" alternativet! Jag menar, man kunde ju inte riskera något.

Min bild av hur en normal människa åt under en dag och över hur en normalviktig person i min ålder såg ut var helt snedvriden. Som minst vägde jag 39 kg under en kort period, men gick snabbt upp till 41 kg under julen 2011 då jag verkligen kände att någonting inte stämde och ville faktiskt inte vara så mager som jag var. Egentligen ville jag inte gå upp så mycket heller eftersom jag nu var livrädd för stora förändringar, men beslutade mig för att söka hjälp i alla fall. För något fel måste det ju ha varit för min låga vikt!? Jag trodde att det berodde på att jag var för stressad och att jag hade hög ämnesomsättning. Visst, stressen kan spela roll, men ämnesomsättningen?? Här hade jag inte menstruerat sedan sommaren 2009 och kände att jag ville fungera som en normal kvinna. Jag hamnade hos ungdomsmottagningen där vi kollade upp lite olika saker kring vad viktnedgången kunde bero på, om det t.ex kunde vara sköldkörtelfel eller liknande. Till slut fick jag ett papper hemskickat där jag skulle fylla i hur jag såg på min kropp och hur jag åt osv. Pappret skickades till en ätstörningsklinik och jag fick ett besked om att komma dit på besök. På en och en halv timme fick jag beskedet om att jag hade anorexia nervosa. Tydligen fanns det en skala på hur pass svårt skadad jag var av sjukdomen, mellan 0-6 och jag låg på 5.5. Jag tror dock att det hade mycket att göra med hur lite jag vägde i jämförelse med min längd och ålder då jag inte hade de mest extrema anorektiska tankarna. Jag hade heller aldrig kräkts, använt laxermedel eller tränat överdrivet mycket. Jag var inte långt ifrån att läggas in på slutenvård, men klarade mig med marginaler till dagvården. *Phew*! Jag har aldrig utvecklats så mycket som jag gjorde den sommaren. Det var min livs värsta, men kanske också bästa sommar! Idag känner jag mig stark och är jättestolt över mig själv att jag kommit så långt! Det är så mycket jag kan göra idag som jag inte alls kunde under min sjukdomsperiod!

Det som hände med mig under svälttiden vill jag verkligen understryka:

• Jag fick mindre ork till att vara social och ägna mig åt intressen 
• Jag planerade, tänkte och fantiserade om mat hela tiden, 
• Jag drömde "mardrömmar" om att jag t.ex. ätit en hel tårta själv, 
• Jag frös väldigt mycket och hade extremt dålig blodcirkulation,
• Jag blev blek och lila i huden,
• Jag fick fjun på kroppen, 
• Jag fick svårare att känna positiva känslor, ex. pirr i magen, kunna skratta m.m.
• Det började knaka mer i mina leder,
• Jag fick väldigt ont då jag skulle sitta och ville helst inte sitta under en längre tid,
• Jag kunde inte vila knäna mot varandra då jag skulle sova eftersom de i princip skar sig mot varandra, 
• Min koncentrationsförmåga var svag och använde den främst i skolan där jag pressade mig själv till MVGn. Hade också svårt för att hålla tråden i vanliga samtal och koncentrera mig på tv-tittanden/läsning av böcker. Jag läste en massa ytfixerade bloggar och tidningar, 
• Kroppen kändes extremt rastlös(inte konstigt då den faktiskt ville ha mat och var beredd på att "jaga"),
• Jag fick tunnare hår och naglar som gick av osvosv.

Listan kan faktiskt göras ännu längre, men nu känner jag att jag inte orkar skriva mer.
Ni har varit tappra ni som orkade läsa igenom hela texten. Har nog aldrig skrivit så sammanfattande om mitt liv! Denna tid är definitivt förbi, men man bör alltid vara vaksam! Monstret kan finnas bakom nästa husknut och det gäller att då snabbt ta en annan väg.

Kram så länge!       

Begrepp som rimmar på skepp?

Begreppen bra eller låg självkänsla och självbild har idag ofta blivit så fixerat till något som finns inom oss och till något vi har/äger. självkänslan eller självbilden är då antingen dålig eller bra. Det är inte helt ovanligt att om en person exempelvis skulle vantrivas i en kärleksrelation och kanske blir slagen och inte vågar säga ifrån, att personen då skyller på att hon eller han har låg självkänsla. Vad betyder och förklarar det egentligen!? Man ser ofta på självkänsla och självbild som om begreppen vore "objekt" eller "saker" som man kan hitta om man rotar lite bland lådor. Hittar man de bra "sakerna" så kan man våga göra saker, men hittar man de dåliga eller ingenting alls så kan man inte utsätta sig för att göra dessa saker? Vet många ens vad som är dålig eller låg självkänsla? Är det samma för alla eller kan de dåliga "sakerna" se olika ut för olika människor?

Tänker man på självkänsla på det här sättet så är det ingen idé att tro att det blir bättre om man skaffar högre eller bättre självkänsla. Tankarna blir för objektiva och det är då lätt att man blir fixerad på att det ska bli bra och att man ska skaffa högre självkänsla. Gärna redan imorgon. Dippar man eller bara mår allmänt sämre någon dag, vilket de flesta gör, så kan man ta detta på lite för stort allvar. Så fokusera inte så mycket på om du har hög eller låg självkänsla/självbild! Det är nämligen inget man kan ta på och det beskriver inte vem du är.

Men vad är skillnaden på självbild och självkänsla??

Det är det här som många har problem att skilja mellan. En självbild är resultatet av vad man tror att andra tycker och tänker om en. Det har jag ju nämnt lite tidigare om. Skulle jag "ha" en dålig självbild(vilket jag ibland kan känna att jag har) så tror jag att andra ser mig som en dålig person. Det är då tvärtom med en bra självbild. 

Självkänsla handlar mer om vilket värde jag har som person bortom allt innehåll i självbilden.

En person med långvarig låg självkänsla och med en negativ självbild brukar känna att hon/han måste prestera något väldigt bra eller vara väldigt speciell för att ha ett värde. Detta är ett extremt vanligt förekommande hos dem med ätstörningar. T.ex. tankar och känlor som handlar om att förändra det yttre och kanske stå emot att äta för att känna att man har ett värde.. 

Men det går att ändra på det! Bara man vill, tror på att det går, lägger ner tid på sig själv och känner efter vad det är man egentligen mår bra av, så är allting möjligt! Jag har träffat många som har visat att det faktiskt går. :) 

Kram så länge!

Tröstande ordspråk/citat

Vissa dagar känns piss ibland rent ut sagt. Man mår inge vidare, orkar ingenting, känner sig osäker och trivs inte så bra med sig själv. Det kan då vara en god idé att faktiskt krypa upp i soffan med en god kopp te och mysa in sig i en härlig filt och läsa ett par tröstande och härliga citat/ordspråk.

Här är några som tilltalar mig väldigt mycket:

"Att inte ha alla saker som man skulle vilja ha - är en nödvändig del av lyckan."


"Framtidstro ger livsglädje!"


"Även den som går sakta kommer fram till slut." (här tänker jag mig då att man inte blir av med ätstörningen så fort man kommer ut ur en behandling och är normalviktig. Tankarna kan vara precis lika jobbiga ett bra tag efteråt och man brukar säga att det tar minst lika lång tid att bli frisk som då man varit sjuk. Alltså 2 år.)


"För mycket av det goda - är ibland precis lagom." (Att festa en hel del, träffa mycket människor och leva på upplevelser är en livsstil som vissa har. Jag har det periodvis.)


"Njut av ögonblicket!"


"Bästa sättet att lyckas är att bestämma sig för att lyckas."


"Entusiasm smittar av sig."


"Det gäller att vara tacksamma över det vi har och inte otacksamma över det vi saknar."


"Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart."  


"Det är förspilld kraft att oroa sig."


"Var glad att du är så bra som du är."


"Att inte ha saker som man skulle vilja ha - är en nödvändig del av lyckan."


"Önskar man andra framgång, mår man väl själv."


"Motgångar kan vara trappsteg till framgång" 


Har ni några bra ordspråk eller citat? Dela väldigt gärna med er! Man kan ju alltid hitta nya. Ett ordspråk som inte tilltalar idag kan tilltala imorgon ;) Oj, så mycket ordspråk det blev nu, haha! Men gör som jag, och skriv ner ett par på ett A4 papper i olika färger, rama in och sätt upp det på väggen vid sängen. Jag har faktiskt blivit lugnare och på något sätt lite gladare sen jag började pyssla med ordspråk :)

Kram så länge!

Fortsättning - Prestationsångest

Att minska på sin starka prestationsångest är verkligen inget som sker över en natt. Det krävs mycket tid och arbete till både övningar, att läsa fakta och utsätta sig för jobbiga situationer. Det gäller att ha motivation, tålamod och tid för att få arbetet hållbart. Är man en stressad person med mycket omkring sig så gäller det först och främst att lära sig varva ner och hitta tid, så man lättare kan sätta sig in i att ta hand om sig själv. Man får faktiskt prioritera!   

Första delen jag vill att ni läser hittar ni här:  http://dudugerprecissomduar.blogspot.se/2012/04/prestationsangest-en-livsdodare.html

Har man nu kommit fram till att man har stark press på att känna att man måste vara på ett visst sätt och klara av allt som står i ens väg så är det toppenbra! Kan man också säga till sig själv att "jag har lätt för att få prestationsångest" har man nått en acceptans till det hela. Acceptans är ett av de första och viktigaste stegen i att arbeta med ett bättre välmående(ja, ni förstår förmodligen att förnekelse inte leder så långt..)

Det är nu övningar och nya sätt att tänka kommer in. Börja med att ta fram en del känslor och tankar som gör att du hindras i vardagen och då kanske handlingarna blir annorlunda än vad du tänkt dig. 

T.ex. Situation:  "Dina bästa vänner kommer över på middag", 

De automatiska tankarna kanske blir: "Jag är så ful tillsammans med mina vänner", "De tycker säkert jag är tjock som äter så mycket"  

Känslorna kan vara:   "Obehag, ledsamhet och osäkerhet" 

Beteendet/konsekvenserna: "Jag koncentrerade mig bara på hur jag såg ut under myskvällen med vännerna och kommer knappt ihåg vad vi pratade om", "Jag åt bara hälften av vad jag egentligen ville äta." 

Pröva först med att komma på 3 liknande exempel från din vardag. Tänk på att detta inte är någon uppgift du ska prestera i, det är det vi ska komma ifrån. Du gör detta för DIN skull och att ta lite i taget är en bra strategi för att detta inte ska kännas övermäktigt. Ta max 20 min!

Byt nu ut de automatiska tankarna! T.ex. "Att jag nu känner och tycker att jag är ful, behöver inte betyda att det är en sanning. Eftersom jag har prestationsångest så fokuserar jag mycket på småsaker som omgivningen förmodligen inte alls lägger märke till", "Lycka eller värde på person kan aldrig mätas i skönhet", "Jag äter det jag behöver för att må bra", "Det finns inget som är för mycket om min kropp säger att den är hungrig och behöver mat. Jag kan lita på att den talar om när den har fått tillräckligt." 

Känslorna kanske blir: "Lättnad, styrka och trygghet"

Beteendet/konsekvenserna: "Jag förbättrar både acceptansen och synen på mig själv", "Jag kan fokusera mer på det roliga och äta som jag ska för att må bra."    

Att göra detta ca 1-2 gånger i veckan under 4 veckors tid är ingen dum idé! Jag har själv gjort det, vilket fungerat väldigt bra! :) Detta var nämligen något jag gjorde en hel del då jag gick i behandling för anorexia och det har gett stora resultat!

Bara att höra av er om ni har frågor, synpunkter eller vill ha fler exempel! 

Kram så länge!